Ett brev från far
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Hej. I dag kände jag en sådan glädje. Solen sken och det värmde så skönt. En riktigt vacker höstdag. Det var en dag då det minsann dög att vara skogskarl, att få vandra upp för åsar och runt bäckar. Att känna att yrkesvalet träffat mitt i prick.”
Så där började ett brev som pappa skrev till mig för 20 år sedan. Det var och är ett fint brev.
Det var det första brevet jag hade fått av min pappa och första gången jag insåg med vilken stilkänsla han beskriver världen. Sen kom jag ihåg kvällssagorna han berättade då jag var liten, sagor där känslostämningar och naturens ljud fanns med.
En av de mer märkvärdiga kvällssagorna handlade om pappas farbror, som aldrig sov. Med honom kunde man fara på fisketur i en stilla och spegelblank sjö vid namn Karhijärvi, och när pappa på morgonen vaknade till i roddbåten stod hans farbror där fortfarande i samma ställning, värdig med spöet i hand.
Pappa hade som vana att överdriva händelserna i sina kvällssagor, men det förstod jag först när jag betydligt äldre.
Det som framförallt lämnat kvar av de här sagorna är känslan av lugn. Att min pappa trots sin egen brådska gav sig tid att berätta sagor, eller det att i sagorna beundrade vi alltid naturen och liksom stannade upp och betraktade den.
Det är ett fint arv att få, tanken om att ge sig tid att betrakta naturen, och även andra människor och företeelser.
Brevet fick jag under den tiden då jag studerade till träartesan. Också min farfar, taata, tyckte om att jobba med trä.
Därför avslutar min pappa brevet som följer: ”Hoppas att du lyckas vrida åt skruvarna utan alltför såriga läppar. Pappa brukade under knepiga arbetsskeden få ett visst behov av att smörja in munlädret”.
En riktigt trevlig kommande fars dag!