Ett litet, litet torp och ett par brända kängor

Vi får vistas i ett litet torp i den by, som på pargaskå kallas ”Leivå”(Levo). Där finns ett rum och ett kök. I köket finns en vedspis, ett klaffbord, stolar och en diskbänk (numera också en liten elspis). I kammaren står en s.k. pönttöuuni och det finns rum för två sängar, ett skåp och en liten bokhylla. En rätt nybyggd farstu finns också, med kylskåp..

Då min pappa föddes jobbade hans far vid Loskarnäs/Levo såg. Familjen bestod av mor och far och en hop barn. De bodde i ett torp med ett rum i Levo, har pappa berättat. Någon av pappas bröder gick i skola där i trakten, kanske i Levo skola? En av dem fick ett par knäppkängor av lärarinnan, vars hjärta brann för bildning för de fattiga barnen. Lite genant var det väl för den lille pojken att gå i fruntimmersskor, men nöden hade ingen lag. Han fick bocka vackert och tacka, för man fick inte vara otacksam. Inte ville han ju gå barfota heller.

Stryk hörde till de vanliga uppfostringsmetoderna på den tiden. Man kunde få en örfil med öppen hand för någon lite mindre förseelse. Man kunde bli luggad i ”söthåren”, dvs håret i tinningen eller nacken, någonstans där det sved till ordentligt, kanske för att man vägrade utföra någon uppgift, eller var ”ful i mun”. Man kunde bli tvungen att dra ner byxorna och bli daskad på rumpan med handen, eller med ”herr Björkman” (Koivuniemen herra på finska)som var en smal, sträv björkkvist och som sved ordentligt efter några rapp. Ännu då jag var liten i slutet av femtitalet, stod björkkvisten uppe på spiskupan som ett varnande exempel på vad som kunde väntas om man var ”dum”. I min pappas barndom var det inte bara en varning, utan kvist, bälte, knytnäve, pekpinne och knäpp med mammas tumnagel var i bruk dagligen. Den man älskar, agar man, sades det. Därmed var våldet berättigat. Det stod ju i bibeln!

Det hände sig en gång att skolpojken kissade på kängorna han fått. Av rädsla för reprimander ställde gossen kängorna på spisen för att torka. På den tiden var skor gjorda av läder, och läder gillar inte hetta. Kängorna blev brända och obrukbara. Familjefadern fick veta, blev ursinnig och ungen fick stryk. Skammen var stor, vad skulle lärarinnan säga? På den tiden var lärarna och lärarinnorna näst efter prästen i rang. Och skor var dyra. Gossen från ”Leivå” lärde sig en läxa – att styra strålen rätt.

Det hände sig en gång att skolpojken kissade på kängorna han fått. Av rädsla för reprimander ställde gossen kängorna på spisen för att torka. På den tiden var skor gjorda av läder, och läder gillar inte hetta.

Pappa gick fyra år i skola, de flesta klasserna i det som idag heter Ankarhuset. På den tiden kallades den ”Forsens”. Där fick man sig på fingrarna med pekpinne om man inte kunde ”tabulan”(multiplikationstabellen) eller i övrigt betedde sig olämpligt. De flesta lärde sig ändå att ”läsa krokonäsa” och ”stava krokonava” och skriva med bläckpenna och räkna plus, minus, gånger och division. De lärde sig kanske att respektera vuxna och lyda auktoriteter. Straffmetoderna var förfärliga, tycker vi nu. Ofta förekom det rena övergrepp mot barnen, både hemma och i skolan.

Fattigdomen var påtaglig bland arbetarna och något daltande med barn förekom knappast. Det gällde att överleva, och av pappas åtta syskon levde sju till vuxen ålder. Vilket väl betyder att vi är ett segt släkte, vi ättlingar av Viktor och Olivia. Alla har vi haft egna skor åtminstone.

Tänk om det lilla, lilla torpet, där vi eldade i den gamla vedspisen nyss, var just det lilla torp och just den spisen, där lärarinnans kängor brändes upp och där farmor Olivia kokade ”leipäressu” (en sorts brödgröt) åt barnen? Jag tycker om den tanken.

Jag önskar er en fin höst med torra, varma fötter! Var snälla mot varann!