Föreningskraft

Jag har i ett antal kolumner delat med mig av mina tankar om och kring Pargas rika föreningsliv. Jag började i tiderna min kolumnserie med att konstatera att föreningar spelat en central roll i byggandet av samhället. Den här gången tänkte jag föreningsfilosofera lite mer på djupet och komma med ett djärvt påstående: föreningskraften är något som upprätthåller hela tillvaron!

Det mesta av materian vi ser omkring oss är nämligen föreningar. Materia består av molekyler som är föreningar av atomer, kemiska föreningar. Det livsviktiga vattnet, som vi dricker och som vi tvättar oss i och bevattnar våra odlingar med, är lika mycket en förening som kalkstenen vi här i Pargas brutit ur urberget i åtskilliga generationers tid. Detta fenomen, att vissa saker hör ihop, har funnits med som en modell redan från början.

Föreningen som sociologiskt fenomen, med stadgar och medlemsregister, är ett betydligt nyare påfund, men i dagens läge trots allt någonting anrikt. Samtidigt var idén om att samla människor runt en idé för att arbeta för gemensamma mål under namnet förening, endast en utvidgning av hävdvunna modeller. I religiösa sammanhang har föreningstanken, gemenskapsbyggandet, alltid spelat en central roll. Skråväsendet i städerna och landsbygdens byalag var en form av föreningar med mål och mening, ända tills nya mål och nya ideal krävde nya former av föreningstänk. Nya kommunikationsmöjligheter gav nya möjligheter att förena sig.

Vatten och kalksten är föreningar vare sig de vill de eller inte. Den föreningskraften kan de inte själva påverka. Vi medborgare i republiken Finland har föreningsfrihet, men likväl dras var och varannan med av föreningskraften och skriver in sig i medlemsförteckningar än här och än där. För en del kanske det upplevs som mer eller mindre tvång, men jag vill påstå att det är naturens gång. Föreningskraften är många gånger starkare än den enskilda individens motsträvighet och ovilja till gemenskapsbyggande i organiserade former.

Föreningskraften är många gånger starkare än den enskilda individens motsträvighet och ovilja till gemenskapsbyggande i organiserade former.

Föreningarna vatten och kalksten har en mening, inte för sig själva, men för oss medborgare. Vi medborgare har därtill förmånen att bilda föreningar som har en mening just precis för oss. När man väl låtit sig omhuldas av föreningskraften blir man en del av kraften – och det ger en själv både kraft, mål och mening.