Föreningskraft

Det fanns en tid då lösningen på alla problem var att bilda föreningar. Man organiserade sig kring ideal man brann för, av fri vilja för att främja trygghet och välmående. Man samlade in pengar av sig själva och likasinnade. Man konkretiserade idealen i samhällsnyttig verksamhet i lokalsamhället – till glädje för en ännu bredare skara än medlemmar och välgörare. Frivilliga brandkårer lever kvar, inte bara som en viktig problemlösare i dag, utan också som en viktig påminnelse om hur man tog sig an utmaningar förr. Modellen var inte unik. Genom diakonatföreningar anställde man diakonissor. Genom tuberkulosföreningar verkade man för sjuksköterskor. Ungdomsföreningar ordnade nyttiga kurser som fostrade ungdomen. Man såg behoven, organiserade sig och gjorde slag i saken.

Med tiden ändrades strategin, så att problem löstes med inrättandet av offentliga tjänster. Då behövdes inte längre ekonomiska tillskott av dem som brann för saken. Alla betalade genom skatteuppbörden, vare sig de ville det eller ej. Det medförde växande trygghet, men också en ständigt växande offentlig sektor och ständiga utmaningar för dess finansiering. Alla delar ju inte samma ideal. Men frukten fick ändå skördas lokalt.

Den offentliga sektorns utmaningar blev ett lockande mål för nya affärsidéer. Med privatiseringsvågen blev varje samhällsproblem någons affärsintresse. Ju större helheter man lyckas skapa, desto större möjligheter till ekonomisk vinning. Den kortaste vägen till rikedom är inte längre att utveckla och producera prima varor som fler och fler väljer att köpa på en fri marknad. Den kortaste vägen går nu genom politiska beslut, genom att intala politiker att de ska köpa varor eller tjänster i stora mängder för skattebetalarnas pengar. Det lokala blev det egala – ekonomisk vinning det centrala.

Det har varit en lång utvecklingskedja, på gott och på ont. Ett samhälle behöver välfungerande företag. Även i företagsform kan samhällsviktiga funktioner upprätthållas. Men på denna utvecklingsväg har något väsentligt gått förlorat. Jag sörjer över att det lokala perspektivet fått ge vika för vinstoptimering. Och mest av allt sörjer jag att man tappat bort kärnan där det hela började: idealen och den genuina viljan att skapa välstånd genom samarbete.

Föreningarna i dag betraktas som forum för trevlig samvaro och roliga aktiviteter. Föreningarna ses inte som de problemlösare och samhällsutvecklare de en gång var. Föreningslivet lever och mår bra, men når inte sin fulla potential. Nu är läge att sluta cirkeln, att lyfta fram idealen igen och samverka för goda syften där utvecklingen står stilla. Vi finns, vi kan och vi är inte ute efter att berika oss på andras bekostnad. Vi är här för att berika varandras vardag till självkostnadspris. Genom stöd från offentliga sektorn och välvilliga sponsorer gör vi det ännu billigare.

Föreningarna i dag betraktas som forum för trevlig samvaro och roliga aktiviteter. Föreningarna ses inte som de problemlösare och samhällsutvecklare de en gång var.

Tack för alla föreningsstöd och tack till alla möjliggörare. Och glöm inte: föreningskraft kan också vara förändringskraft!