Förundringar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det hände för många år sedan i Äkäslompolo, i Kellostapulikuru. På en plats som jag vid tröskeln till vuxenlivet under höstens färgprakt hade utsett till världens vackraste plats. Jag hade återvänt till samma plats många år senare under oktobers första frost med min lilla son och min man för att visa dem något riktigt vackert. De såg och förundrade och stannade sedan vid elden för att värma sig. Jag fortsatte en stund ensam. Jag gick på frostiga spångar. Överallt var det vackert med mjukt vitt, andedräkten ångade och tystnaden fick öronen att ringa. Och sedan öppnade sig en sagovärld framför mig. För en stund såg jag inte var spångarna slutade, jag såg bara världen nere i dalen. Den vackraste någonsin. Då fylldes hela kvinnan av en varm känsla och tårarna rann nerför de kalla kinderna. Det var första gången naturen rörde mig till tårar.
År senare förstod jag vad jag hade upplevt. Jag hade upplevt förundran. Jag stötte på och blev förtjust i detta begrepp efter att ha läst Maria Borelius bok “Hälsorevolutionen”. I boken berättar vetenskapsjournalisten Borelius om sin forskningsresa för att förstå varför det finns områden på jorden där människor är friskare och lyckligare. Förutom kost, motion, medvetenhet och livsstil listar hon upplevelsen av förundran som en byggsten för ett gott liv.
Förundran är de detaljer, vyer, upplevelser som får kroppen att spritta till. Får en att le, bli förtjust. Att sucka, “Wow!” De kan vara synintryck i staden; hur ett gammalt par går hand i hand och stöttar varandra. De kan vara goda gärningar i vardagen, att följa barns lek. Vackra landskap. Eller helt enkelt små, stora och pyttesmå detaljer runt omkring oss. De mest imponerande är landskapen, som vi i skärgårdsstaden är mycket bekanta med: Ett landskap där man ser riktigt långt. Så långt att man inte ser slutet. Ett landskap där man känner sig som en del av helheten. Ett landskap där man känner sin litenhet i universum. Ett landskap där proportionerna i livet faller på plats. Havet och fjällen erbjuder dessa på bästa sätt.
Förundran är de detaljer, vyer, upplevelser som får kroppen att spritta till. Får en att le, bli förtjust. Att sucka, “Wow!”
Förutom att naturen i sig lugnar människan, får man mångdubbla effekter genom att ge sig hän åt förundran. Att lägga märke till dem ger livet innehåll som omärkligt får mungiporna att dra sig uppåt. De stiger även i utmanande situationer, ibland ända upp till öronen. De små förtjusningsögonblicken som förundran erbjuder oss påverkar bevisligen vår upplevelse av lycka och därigenom vårt övergripande välbefinnande. Ju mer förundran vi ser och upplever, desto mer lycka upplever vi och desto bättre mår vi. Det vi fokuserar på, det förstärks.
Med barn hittar man förundran mångdubbelt och ofta där en vuxen inte ens tänker på att leta. Visst kan barns förundran vara annorlunda än vår vuxnas, men de är precis lika värdefulla och de är säkert fler än vi som har sett livet längre. Vi kan också hitta förundran i barnets entusiasm. Hur rörande förundrande är inte barnets äkta närvaro och entusiasm. Mångdubbel förundran!
En stunds paus i naturen erbjuder förundran med sina vyer, dofter, smaker, ljud och känslor. Du behöver bara stanna upp, lyssna en stund på vad som öppnar sig för just dig och du märker redan att du ler. Och den största effekten av förundran erbjuder vår hemstads natur alltid, så länge vi bara tar oss tid att stanna upp inför den.
Förundrande nytt år!