”Hej, hur går det för dig?”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Övergången till distansundervisning i skolorna lyfter fram nya fenomen av vilka kontakten till elever och studerande är ett.
Både som föräldrar och som verksamma i skolvärlden vill vi fästa uppmärksamhet vid ungdomarnas situation i undantagsläget orsakat av coronaepidemin.
För oss vuxna är det lättare att förstå behovet av kontakt och stöd hos småbarn än hos ungdomar.
Ungdomarna lämnas lätt ensamma med antagandet att de tar kontakt vid behov, vilket för många kan vara svårt.
Hemmets eller uppväxtkulturens samspel inverkar på sättet att be om hjälp vid behov också i tonåren.
Den starka självständighetsutvecklingen kan ytterligare öka viljan att klara sig själv, eller åtminstone utan hjälp av föräldrarna.
Kan vi vuxna förvänta oss att ungdomen aktivt är i kontakt för att få hjälp med sina frågor?
Vi tycker att det är viktigt att inse att ansvaret för kontakten ligger på oss vuxna.
Det kan vara en hög tröskel för en ungdom att vara i kontakt till skolan och läraren i synnerhet, nu då rutinerna är nya och allt sker på distans.
Det är läraren som behöver ta initiativ till och föregå med exempel för kontaktskapandet.
Då blir det nya småningom rutin och jämnar vägen för en kontakt också från den unga.
Vi föräldrar kan stöda ungdomarna i att ta kontakt, konkret t ex genom att tillsammans planera hur man gör det.
I vårt skolsystem finns en strukturell skillnad mellan låg- och högstadierna.
I lågstadiet har klassläraren en naturlig kontakt med klassen i o m att hen har hand om undervisningen i de flesta ämnen.
En klassföreståndare i högstadiet kan ha väldigt få timmar med ”sin” klass medan ämneslärarna har väldigt många grupper i sitt kontaktmässigt splittrade schema. I normala förhållanden är detta ett bra och fungerande system men nu då den naturliga dagliga kontakten mellan lärare och elev saknas, ökar risken just för ungdomar i högstadieåldern att komma i kläm.
Skolan behöver se till att också läraren får den hjälp och det stöd hen behöver.
Skolan behöver ge läraren tillräckligt med resurs för att också kunna kräva att kontakten till eleven är tillräcklig.
Vilken mängd av kontakt som är tillräcklig beror förstås på många faktorer men en daglig ”live-kontakt” mellan skolan och varje elev ser vi som någon form av miniminivå.
Ibland kan något så enkelt som ett samtal med frågan ”hur går det för dig?” göra skillnaden.
Sari Ahlqvist-Björkroth
PsD, universitetslektor
Tomas Björkroth
Enhetschef vid Axxell Utbildning Ab