Hej. Hur mår du? Jag mår bra.

Att gå på teater är i bästa fall att göra en tidsresa i sitt eget liv. Under höstlovet såg vår familj musikalen Matilda på Svenska Teatern i Helsingfors. I programbladet, som jag envist vill slå ett slag för att man ska bibehålla, läser jag att barnen som medverkar i musikalen har gått i en så kallad Matilda-skola, där de fått träna på sina sociala färdigheter. De har pratat om känslor och om att göra fel. De har övat sig i att stöda sina kollegor på scenen och tränat på att skapa relationer till människor i olika åldrar. Framför allt det sista väckte någonting i mig.

När jag var liten hade jag och göra med människor i olika åldrar helt utan Matilda-skola. Det har varit diverse dagistanter, skolköksor, städerskor och andra som i livets olika skeden har förbarmat sig över mig. Kuskat på mig, följt mig, pratat med mig och frågat hur jag mår. Eftersom jag ibland var det enda barnet som behövde kvälls-dagis så hände det ganska ofta att jag åkte hem till dagistanterna och deras familjer. Jag åt middag i deras kök, lekte med deras barn och lärde mig ganska fort att göra mig bekant med nytt folk. Under mina första sex år bodde vi i personalbostäderna på Kårkulla. Min upplevelse från den tiden var att alla dörrar, till alla lägenheter, stod öppna. Ibland åt man friterade bananer i lägenheten närmast soptunnan. Ibland spelade man frisbee med närmaste grannpojken som var lång och antagligen nästan tonåring. Ofta tog man sig en tupplur hemma hos Gustav och Clara. Ibland satt man i sandlådan med Jojje, vars ögon glittrade, men som jag inte riktigt visste om var en vuxen eller ett barn.

Ofta tog man sig en tupplur hemma hos Gustav och Clara. Ibland satt man i sandlådan med Jojje, vars ögon glittrade, men som jag inte riktigt visste om var en vuxen eller ett barn.

När jag lärde mig skriva ville jag ha brevvänner. I mommos Hemmets Journal kunde man få tag på jämnåriga sådana, men dessvärre tröttnade jag ganska fort på ”Hur mår du jag mår bra jag tyykär om djur.” I stället började jag brevväxla med två tanter bosatta i Sverige. Tant nummer 1 hette Aili. Hon var min mammas faster, medan Tant nr.2 var min mommos barndomsvän. Hon hette Olga. Båda tanterna var kring 75 år vid den här tidpunkten. Jag var 7.

Aili bodde i centrala Stockholm och levde ensam i en liten lägenhet på St.Eriksgatan. Adressen minns jag fortfarande utantill. Hon skrev förvisso snirkligt men med fullt läslig handstil och verkade mest ägna sitt liv åt att gå på basar, vad det nu kunde tänkas betyda. I stället för doft-sudd och glansbilder så skickade hon, förutom långa brev, små broschyrer om missionsarbete och kanske någon enstaka gång ett bokmärke. Olga bodde i Västerås och hennes handstil var ställvis ganska utmanande. Det kunde ta flera dagar att lyckas tyda allt hon ville berätta. Och det ville hon! Tunna, sköra brevpapper fyllda med krusiduller från papprets övre hörn ner till papprets nedre. Om det blev trångt, vilket det alltid blev, så började hon snirkla runt längs med kanterna. Jag minns inte vad hon skrev men ofta skickade hon fotografier på sina två barnbarn. De var adopterade från något sydligt land långt borta som jag aldrig hade hört om. De hade ljusbrunt skinn och pepparögon och var sannolikt de allra vackraste barnen jag hade sett.

Med det sagt, jag har alltid tyckt om att umgås med folk i olika åldrar, med olika bakgrund. Jag ser det som en stor rikedom att ha möjligheten att röra mig fritt och känna mig bekväm i de flesta samhällsklasser. Som skådespelare är det en källa till oändlig inspiration att få umgås med människor som arbetar med annat. Jag är glad att jag kan, om jag vill, hitta någonting att prata om, med nästan vem som helst. Och det tror jag att beror på min uppväxt. Min egen Matilda-skola.

Daniela Franzell

Skådespelerska, manusförfattare, vykortskonstnär