Helt enkelt kor, nästan i diket

I min dröm, en nattlig sådan, ser jag en bild i en tidning. Ett litet källarskrymsle med sandgolv, på vilket ett par svarta ögonbindlar och några repstumpar ligger slängda. Journalisten som kommit för att intervjua de tillfångatagna har börjat med att släppa dem fria. De har flytt, och det enda som återstår att knäppa en bild av är fängelset och bojorna.

Jag vaknar och tänker att drömmar är intressanta. Jag tänker också på verkligare nyhetsbilder.

Efter att för länge sedan ha bott en kort tid på Nya Zeeland finns landet närmare mig än det ligger rent geografiskt sett. Nu har marken igen en gång skakat under de platser och hos de människor jag fortfarande bryr mig mycket om. En av dem berättade att hen stod i en dörröppning och tänkte att det här är gången då huset rasar ner i en spricka i jorden, och det här är gången då hen själv också åker ner i en sådan där fåra som ofta uppstår vid jordbävningar.

Problematiken rymmer tyvärr både konkret och bildligt förbundna ögon och bundna händer.

I nyhetsrapporteringen efteråt figurerade två kor och en kalv som blivit strandsatta på en ö som bildats då marken rasat samman. Korna som nyss betade på en vårgrön äng, befinner sig plötsligt på en gräsplätt som är precis tillräckligt stor för dem att stå på. Korna kan inte ta sig därifrån eftersom allt är bara lera och jord omkring gräsön. Bekymrat följer människor deras öde och med glädje hör vi att korna har återförenats med resten av sin flock.

Ungefär här går mina tankar till diverse andra situationer där en eller flera familjemedlemmar är strandsatta i en verklighet där de inte kan ta sig åt något håll, för att hela tillvaron ligger slagen i spillror omkring dem. Endast med fara för sina liv kan de försöka flytta på sig. Kanske är redan någon familjemedlem i trygghet på grönare ängar? Men för omvärlden, och för dem som bestämmer, är det inte självklart att de alla ska räddas och få beta lugnt tillsammans bland frodigt klöverblom. Det ska först göras en objektivt bedömning. Är faran reell? Nja, det går säkert bra att klafsa fram i leran.

Det hela är inte längre lika entydigt. Korna ska räddas – Hereford eller High land cattle, de är helt enkelt kor. Men med människor är det knepigare. Det kan vara riskfyllt att hjälpa vissa, och det kan bli för trångt på klöverängen. Problematiken rymmer tyvärr både konkret och bildligt förbundna ögon och bundna händer. Är det månne någon som har egen ko i något dike? (Från finskans oma lehmä ojassa, att blanda in sina egna intressen i någonting.) Vad hände med ”helt enkelt människor”?

Tove Hagström