I hamn

Båtsäsongen är här och skepparna med manskap ser fram emot härliga dagar på sjön och i hamnarna. Historierna är många och framför allt i hamnarna kan verkligheten överträffa fantasin rätt som det är – till publikens stora förtjusning.

Alla har väl varit med om att en och annan båt trasslat in propellern i ankarlinan eller angjort bryggan i lite hög fart och kanske inte ens lyckats sikta på den billigaste båten till harm för försäkringsbolaget. Lyckligtvis finns det nästan alltid någon som bara väntar på att få dyka i med kniven mellan tänderna och skära loss repet. Dom finns i varje hamn och dom behöver bara mycket beröm och en kall öl för besväret. I naturhamnar är det ont om frivilliga att dyka ner och skära ankarlina. Särskilt aktiviteter under vatten i +13 grader är inte att rekommendera säger erfarenheten.

Det kan vara roligare än så, särskilt om man sitter på bakdäck och beskådar andra båtar – båtar där skepparna inte just då upplever sjölivets ljusaste sidor.

En icke namngiven skärgårdsbo var på besök hos en bekant på midsommarafton. När det var dags för hemfärd med den ganska starka inombordaren glömdes en liten detalj. Ingen hade kommit ihåg att kasta loss. Nåja, bryggan var ju ändå inget att ha på längre sikt.

En större båt i Östra hamnen navigerade förbi eller åtminstone nästan förbi grannbåtarna på sin väg ut ur hamnen. Skepparen med sin fjärrstyrningsenhet stod på övre däck med myndig blick. Cirka fem båtar lyckades han pricka på sin korta färd i hamnbassängen. Fruns uppgift blev att stå på knä i fören och be om ursäkt och anteckna adressuppgifter och försäkringsbolag. Skepparens order som skallade över hamnen var enkel: ”håll käften, försäkringen betalar”.

En annan tilldragelse slår ännu högre som båtpublikfavorit, inte självupplevd men återberättad.

Det var fest på flybridge på en större motorbåt. Båten var förtöjd i ett båthus och ankarlinan ute.

Som det kan gå blev en av festdeltagarna nödig och gick till fören för att lätta på trycket i vattnet. Kanske på grund av inre sjögång tog han stöd av båthusväggen. Tajmningen var inte optimal för samtidigt kom båthusets ägare med sin fiskarbåt, ankarlinan fastnade och festbåten började dras ut från båthusväggen. Det var inte alls vad mannen som tagit stöd av båthuset hade tänkt sig men det var ju ändå lyckligtvis ganska grunt vatten.

Sensmoralen i sjöförklaringen är glasklar: pinka inte i Östersjön!

Ju mer man rör sig i skärgården och hamnarna desto mer får man se och uppleva. Man ser för det mesta duktiga, kunniga skeppare och manskap som för vidare vår fina båtlivskultur här i vår fantastiska skärgård. Man ser inte alltid vardagen för dem som bor och verkar här men i bästa fall bidrar man att hålla ångan uppe och ge rum för gamla och nya näringar för både fast- och deltidsbosatta.

Att man får höra en hel del historier och berättelser från ljugarbänken på land eller i sittbrunnen är en del av kulturarvet i hamnen. Alla historier är dessutom enligt uppgift garanterat sanna.

Folke Öhman

Tidigare stadsdirektör i Pargas