I New York är ingenting omöjligt
I snart ett halvt år har Robin Pahlman bott i New York City i USA.
Så här berättar han:
Jag flyttade utomlands för första gången direkt efter gymnasiet för att studera musik i Stockholm i ett år. Därefter bodde, arbetade och studerade jag i Åboland tills jag åkte på universitetsutbyte till Seattle, Washington år 2010. Därefter blev det Finland och Helsingfors i drygt ett års tid och sedan blev jag utlandsfinne på heltid i och med att min fru Heli Pahlman och jag bosatte oss i Wien. För tillfället har vi bott i New York i ett knappt halvår.
Vi har i flera år talat och drömt om att flytta till New York, och då möjligheten presenterade sig var det inte svårt att packa väskan. Det som möjliggjorde flytten rent konkret var absolut Helis arbete, annars hade det varit betydligt svårare att få visum och arbetstillstånd. Heli jobbar med fredsbevaringsoperationer för FN.
Det finns bättre arbets- och utvecklingsmöjligheter i mitt arbete som musiker utomlands. I övrigt finns det så många intressanta saker att se och göra i världen så jag har svårt att tänka mig att vara permanent bosatt på en och samma ort i långa tider.
Under den senaste tiden har jag främst spelat med Carl Creighton, som är en av de mest begåvade låtskrivarna jag någonsin träffat. Carl är hemma från Minnesota och har rört sig i anti-folk-kretsarna kring Sidewalk Cafe i East Village i många år. Dessutom har jag spelat med violinisten och låtskrivaren Deni Bonet. Deni känner alla i branschen här i stan, och har spelat med alla från Robyn Hitchcock till R.E.M. Deni håller för tillfället på att spela in en skiva och på den finns en låt vi skrivit tillsammans. Genom min kontakt med Deni satt jag plötsligt i studion och spelade gitarr med ingen mindre än Robert L. Smith. I övrigt spelar jag sologigs och håller på att skriva musik för en ny skiva.
Vardagen är rätt varierande och vissa perioder är mer hektiska än andra. Morgonen går oftast åt till att läsa och svara på e-post. Därefter kan det bli repetitioner på dagen, annars sitter jag i min hemstudio och övar eller skriver och spelar in egen musik. Vissa eftermiddagar och kvällar ger jag gitarrlektioner. Tre dagar i veckan åker jag till replokalen, två kvällar för att öva med bandet, en dag för att öva själv. Många kvällar är det spelningar som gäller, solo, med bandet eller med andra artister. Avstånden är långa i stan rent tidsmässigt, så ofta är jag hemma långt efter midnatt.
Både Heli och jag har flyttat så pass många gånger att vi vet att man måste vara aktiv för att träffa nya människor. Enklast är det att söka sig till folk med liknande intressen: Carl och Deni träffade jag via musikerannonser på Craigslist, och via dem har jag träffat en stor del av min nya umgängeskrets. Av en händelse råkade det sig dessutom att flera av Helis gamla kollegor från Wien flyttade till New York ungefär samtidigt som oss, och det råkar sig att våra närmaste vänner från tiden i Wien nu bor ett kvarter från oss.
Pahlman upprätthåller kontakten med hemknutarna främst genom sociala medier som Facebook, Viber, WhatsApp och Skype. På besök i Pargas är han ca en till två gånger i året.
Vad saknar du från Pargas?
Det vanliga: familj och vänner, sommaren och skärgården. Stugliv och finsk bastu.
Här i USA uppskattar jag den amerikanska optimismen och inställningen att ingenting är omöjligt. Jag uppskattar även möjligheten att kunna jobba med musik på heltid igen. Inställningen och vad man kan är ofta viktigare än formella meriter. Tack vare detta fick jag chansen att gå på audition som gitarrist för en etablerad artist redan andra veckan efter flytten till New York. Jag fick jobbet.
Däremot är det svårt att gilla de stora samhällsklyftorna och problemen som relaterar till detta. Det här gäller förstås inte exklusivt för USA, samma problem kan man tyvärr se i hela Europa. Å andra sidan finns det här i USA en stark känsla att ta hand om och hjälpa varandra på ett mer individuellt plan, till exempel genom frivilligkrafter och föreningsverksamhet, än i Finland där man ofta ser det som statens uppgift att ta hand om allt och alla.
Marina Saanila