I Peltsis och Osmos fotspår
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det finns nog inget hushåll där man inte har följt Peltsis och Osmos rörande äventyr i början av året. Och inget fikarum där man inte har pratat om dem. Beundrande, lovordande och suckande. Och med all rätt. Kanske har deras äventyr också fått en att reflektera över sitt eget liv och föräldraskap, kanske till och med inspirerat. Fått en att planera sommarens utflykter och äventyr. Det har verkligen varit fantastiskt att följa ”hypen” kring duon.
Osmo är en fantastisk och uthållig kille. Han har inte gömt sig bakom Downs syndrom utan har trots det, och kanske just därför, gjort saker, blivit uppmuntrad och lärd. Far och son tillsammans. Och just dessa aspekter: en pojke med utvecklingsstörning, hans färdigheter och uthållighet, hans positiva attityd, far och sons gemensamma aktiviteter, deras ömsesidiga ömhetsbetygelser och deras rörelse i naturen, har blivit rubriker och samtalsämnen, föremål för beundran. Återigen, med all rätt.
Peltsi har berättat att deras mål har varit att få familjer att ge sig ut i naturen. Vilket fantastiskt mål! I serien ser vi imponerande prestationer, som att klättra ner för klippor och cykla mountainbike, som många vuxna inte skulle våga göra. Men trots prestationerna, när Osmo tillfrågas om de bästa minnena och upplevelserna, är det myrorna och tiden med pappa, att göra saker tillsammans, som står ut. Vi är talar om grundläggande saker. Och detta uppmuntrar oss alla att fokusera på just dessa grundläggande saker.
Osmo uppmuntrar verkligen med sitt exempel. Och han om någon bevisar att allt är möjligt. Han orkar gå, klättra, cykla, åka skidor. Och när han inte orkar, så orkar han inte. Då äter man lakrits och leker. I pappas uppmuntrande och kärleksfulla famn.
Som mamma till en ung man med utvecklingsstörning har jag gått den vägen. Lärt ut cykling och skidåkning, gjort utflykter och tagit honom till platser, utan att bry mig om fördomar och experters tvivlande ord. Jag vet att det kräver tid och ansträngning. Jag vet också att alla inte har det; inte tid, inte resurser. Särskilt det senare. Föräldraskap prövar ibland och tar kraft. Till dem ropar jag härifrån: det behöver inte vara så! Man behöver inte ge sig ut på en övernattningsvandring. Man behöver inte cykla miltals. Man behöver inte.
Att ge sig ut i naturen är alltid värt det. Packa matsäcken och ge er ut på stigarna. Eller till närmaste skog bakom huset. Naturen, den viktiga matsäcken, rörelse och gemenskap utan några extra stimuli gör gott för både vuxna och barn, för alla.
Men i samma andetag påminner jag om att det alltid är värt att göra saker tillsammans. Att ge sig ut i naturen är alltid värt det. Packa matsäcken och ge er ut på stigarna. Eller till närmaste skog bakom huset. Naturen, den viktiga matsäcken, rörelse och gemenskap utan några extra stimuli gör gott för både vuxna och barn, för alla. Och för relationerna mellan människor. När man går tillsammans, förundras och upplever.
Varje barn är sin egen Osmo: kunnig, kapabel, entusiastisk, äventyrlig och förundrad. Och framför allt viktig. Varje förälder är sin egen Peltsi: uppmuntrande, kärleksfull, stödjande och lärande av sitt barn. Och viktig. Tillsammans kan de få förenande, uppfriskande, återhämtande och minnesfyllda upplevelser när de ger sig ut, till naturen, till stigarna. Till äventyr som är precis i deras egen stil och storlek. Minnesrika äventyr till alla!