Idrottens flow

Därtill bidrar Piffendamer med en vänskapsmatch den 15 juli och firar lagets 30-åriga historia, vilket garanterar att man kan ta del av en rolig fotbollsatmosfär även live.

När jag under intervjun frågade de före detta spelarna Marina Alhonen och Kati Kallio, om atmosfären i damlaget genast var ’’allvarlig’’, fick jag ett förvånat skratt och ett svar: ’’klart det var allvarligt – så är det alltid när man spelar’’.

För en sådan här söndagsgympare som jag var väl frågan helt normal. Jag har aldrig sysslat med tävlingsidrott, och ingen brukar fråga om jag varit på gymmet eller inte – och varför skulle nu någon vara intresserad. Jag går på Sports Gym då jag själv råkar känna för det, och smyger sedan bort i tysthet.

Annat är det i lagidrotten, där det är frågan om hela laget och inte bara en person. Lagandan skapar tryck och motiverar. Till detta bidrar också tränaren, tidtabellen och matcher samt ett klart mål: att vinna och vara så bra som möjligt.

Vissa systematiska ramar hjälper att få ut det bästa av sig själv. Och vad svetsar människor samman bättre än ett intensivt arbete för att uppnå gemensamma mål!

I undersökningar, som den världsberömda psykologiforskaren Mihaly Csikszentmihalyi gjort, har det framkommit ett överraskande resultat: människor – åtminstone amerikaner – är olyckligast på söndag förmiddag. Vad kan detta bero på?

Enligt Csikszentmihalyi beror det på att människorna då är mest ovetande om vad de ska göra. På vardagarna har de ett exakt program för arbetsdagarna, på lördag igen finns det ofta ett gemensamt program med familjen eller sysslor som man inte hunnit göra under veckan. På söndagen i sin tur har många framför sig det de väntat på länge: en fullständigt programlös fritid!

Men för många av de undersökta är inte söndagen den mest lyckliga tiden: enligt deras egen bedömning är de då minst nöjda. Deras sinnen påverkas av valfrihetens bekanta fråga: vad ska jag göra, vad borde jag göra?

Fastän fritiden – och frågan i sig – är väntad, blir den skrämmande när med i bilden kommer människans kära vän: trycket. Fritiden borde användas på bästa sätt, och man borde ännu ’’njuta’’ av den.

Samma tryck drabbar ofta semesterfiraren: semestern är en tid som man väntat på hela året, och då borde den vara världens mest underbara. Om man dock inte har ett klart innehåll i dagarna, så har man sällan en klar känsla heller!

Jag kom att tänka på att i idrotten vet man åtminstone vad man ska göra och vad man strävar efter. Dessutom får man av gemenskapen stöd för sina handlingar. Det att man har en tidtabell som man inte kan frångå skapar även en känsla att det man gör är viktigt – att man själv är viktig, för att ens frånvaro genast påverkar de andra.

Idrotten skulle inte kanske ha någon funktion om man inte tog den på allvar. Då skulle det inte vara någon sport. Fastän till exempel Pargaslaget SC Wolves är grundat med en något mera avslappnad attityd, så har också deras medlemmar från första början tagit sin uppgift som lagets grundare med stolthet, engagemang, och med friska tag – alltså gått in på allvar, fast de har syftat att ha det roligt med vänner.

Idrotten fascinerar människor kanske just för att den uppfyller de av Csikszentmihalyis definierade kriterier om att vara nöjd och ha ett flow-tillstånd: ett tillräckligt klart och svårt (men inte omöjligt) mål, ett intensivt engagemang i det man fokuserar på – och en störningsfri koncentration.

Störningar, avbrott eller funderingar i stilen ’’vad ska jag göra’’ är avlägsnade ur idrottens värld – åtminstone under spelet. Målen och hur man organiserar sin tid är klara, och idrottaren kan ägna sig åt att göra sitt. Hon kan vara fri inom ramens gränser, och få ut det bästa av sig – vilket leder till flowen. Också tittaren kan få något av detta genom att leva med i spelet.

Därför lönar det sig att söka sig till Pajbacka, och inte vara som en missnöjd amerikan på söndag!