Jubileum

Förr var man gammal vid 50. Numera är det inte så, nu finns det barn som närmar sig 50. Firar man femtio års studentjubileum är man lite rikare på år men inte gammal. Det är roligt att träffa dem som var med när studentmössan sattes på första gången för femtio år sedan. Personligheterna är de samma, ibland har de kanske till och med blivit lite tydligare.

Mest handlar jubileum om att bara träffas och prata, mycket har ju hänt på femtio år men mycket är sig likt. Vi var 28 av ursprungliga 42 på plats. Fyra har tyvärr lämnat oss och tio hade förhinder. Kanske var någon södernresa inbokad, kanske man blivit lite folkskygg eller har för mycket värk just nu eller så känner man bara inte för att hålla kontakt, livet har ju utvecklats på alla dessa år.

Mikko Alatalo sjunger i sin sång ”Stanna lite längre - Viivy vielä hetki”:

Stanna lite längre,

vi har ännu en skål att tömma,

minnas sådant vi borde glömma …

Mycket av kvällen går åt till att titta i backspegeln. Den obligatoriska delen där man minns Limpans undervisning och alla andra forna lärare är snabbt avklarad, högst tio minuter borde det få ta, det är ju ett återkommande tema på alla samlingar. De flesta har hunnit bli pensionärer fastän trevligt jobb eller bra business ännu håller några igång. Lite anekdoter från arbetslivet, helt eller delvis sanna, hör också till kvällens tema.

Det ligger ju nära till hands att man håller ett utförligt föredrag om alla sina hälsoproblem men det var det lyckligtvis inte mycket av. En o annan ny höft, domnad arm eller större problem på lut fick vara nog innan diskussionerna gick vidare. Mest handlade tillbakablickarna om positiva saker, vid ett jubileum får problemen vika undan. Femtio år har för de flesta innehållit både solskensdagar och molniga dagar. Vi firade i solsken och det fortsatte mest hela kvällen.

Trots jubileumstema är det ju ändå framtiden som är viktigast. ”Och den ljusnande framtid är vår” sjöng vi för femtio år sedan och det är den fortfarande om än lite kortare än då. Det gäller att ha rätt perspektiv. Att man kunde blicka tillbaka femtio år betyder inte att man kan blicka framåt motsvarande antal år, då har redan evighetsperspektivet blivit en realitet. Redan vid 75-års jubileet kommer leden att ha glesnat om nu ens festkommittén kommer ihåg att arrangera en fest då mer. En tätare jubileumsfrekvens blir nog nödvändig.

Det gäller med andra ord att välja rätt framförhållning och förverkliga drömmarna med rask, men inte stressig tidtabell. Någon ville se Island, tror jag också kunde behöva en tur till ”heitur pottur” och varma svavelbad. Någon skulle besöka sitt barnbarn på andra sidan jordklotet, någon skulle skaffa ny bostad eller köpa elcykel och någon kanske skriver ännu en bok om sig själv. Drömmen må vara liten eller stor, huvudsaken att den finns där.

Möten med människor ger vardagen och festen innehåll. Vi stod alla på samma startlinje för femtio år sedan, en del med tydlig karta o kompass, andra löpte mot solen. En del löpte fort, andra långsamt, en del sprang den lätta vägen, andra via snårig terräng. Vi har inte kommit i mål men fantastiskt roligt var det att träffas vid saftkontrollen igen.

Folke Öhman

Tidigare stadsdirektör i Pargas