Kalla fötter och ärtsoppa på gasgrillen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Förra vintern droppade en elräkning på över 2000 euro i postlådan. Jag hickade till, betalade snällt och plockade fram datorn för att kolla vad jag har för elavtal egentligen. Man kan ju fråga sig hur djupt nere i sanden jag har haft mitt huvud som inte haft koll på mitt elavtal. Väldigt djupt tydligen, för det var först då som jag upptäckte att mitt avtal med ett hyfsat lågt fast elpris hade övergått till ett avtal med timvisa spotpriser som baserar sig på elbörsen. Fortum har troligen sänt en hel bunt med information om saken under en längre tid, medan jag sannolikt använt breven för att, ironiskt nog, tända vedspisen medan mina små barn krupit nakna omkring på det eluppvärmda badrumsgolvet.
Att jag inte är ensam om att vara lite i blåsten med ett elavtal med spotpriser vittnar en hel mängd sidor på nätet om, bland annat på Facebook där det finns grupper som heter Pörssisähkö, Sähkön säästäjät och Sähkölämmittäjät. De svämmar över av samma frågor, om och om igen. Frågor som: ”Jag har ett hus som värms upp med direkt el, jag har golvvärme i badrummen och elbastu – vad ska jag skaffa för utrustning för att kunna rikta förbrukningen till de timmar då elen är billigast?” Och ”Kan jag stänga av varmvattenberedaren utan att vi alla smittas av legionella?”. Finländarna har drabbats av spariver som aldrig förr, och tipsen är lika många som vissa av dem lustiga. En dam berättade stolt hur hon steg upp på natten klockan ett för att knäppa på varmvattenberedaren då elpriset var lite lägre, medan en annan kokat ärtsoppa på gasgrillen utomhus i pannlampans sken. Inte för att den enskilda handlingen i sig skulle spara mer än några cent, utan av ren princip och för att visa hur påhittig man är. Den som spar mest, vinner liksom.
”Jag tycker nog mer om när det stormar”, säger Muminpappan i boken Småtrollen och den stora översvämningen. I höst har den hårda vinden varit välkommen för alla med börselavtal. Då vindkraftverken snurrat längs Bottenvikens och Bottenhavets kust och elpriset varit extra lågt, har Facebook-grupperna fyllts med lyckliga utrop i stil med ”På lördag badar vi bastu! Och ”På söndag tvättar jag tre maskiner kläder!”
Den senaste tiden har sådana kommentarer lyst med sin frånvaro, och de arga och uppgivna kommentarernas andel har ökat då spotpiserna envist hållit sig på över 20 cent per kWh, också på natten. Samtidigt har gruppen Tuuli-, aurinko- ja pienvesivoiman rakentajat fått många nya medlemmar. Det finns en hel del ingenjörer och maskinmästare där ute som på allvar planerar att sätta upp egna vindkraftverk och bygga egna vattenkraftverk i bäcken på bakgården. De mera orädda planerar att bygga egna vindkraftverk av trä, och beställer ritningar ända från England och Tyskland där det bevisligen spikas och svetsas ihop egna små kraftverk. Kärvare tider ger påhittigheten nytt bränsle, men kanske inte så många kilowattimmar.
Fötterna är ganska kalla medan jag skriver detta. Avstängda element i kombination med ett hus från 1800-talet innebär frisk luft och dragiga golv. Dubbla sockor och en ylletröja värmer gott medan jag distansarbetar. På kvällen sprakar det också i kakelugnen från 1800-talet, vedspisen från 1900-talets början, Porin Mattin från 1950-talet och den moderna kaminen från 2000-talet för att barnen inte ska behöva frysa. Dåtid samsas med nutid.
Jag är knappast den enda som med oro tänker på de låginkomsttagare för vilka detta att spara el inte är frivilligt eller någon rolig tävling. Att tvingas välja mellan värme och mat, det är inget att skämta om.
Tuuli Meriläinen
redaktör