Kanske var han en trollkarl

Då båda butikerna var stängda, var det dags att gå hem. Jag skulle stiga upp från stolen där jag satt, men det var alldeles omöjligt. En förskräcklig smärta for ända ner till benet och hindrade mig helt och hållet från att gå. Klockan var 22 på en lördag och ingen akut "ryggknakare" gick det att få tag på, förutom en som påstod att de skulle ta kontakt om en stund (vilket de aldrig gjorde). Det slutade med att vi ringde akuten. En timme senare kom ambulansen. De frågade lite frågor och konstaterade att det var bäst att jag kom med dem. Bilen var vit med delfinmönster på sätet och till och med inristade i bilens metallväggar. Jag insåg till min förvåning att jag åkte i en ambulans med sirenerna på, blått ljus kastade sig över trottoarerna då vi körde. Ambulans. I Paris. Det kändes faktiskt lite coolt…

Väl i akuten får jag sitta i en rullstol. Man knuffar mig in i en sal, frågar vilket nummer min smärta har, jag får ett armband med mitt namn på med många konstiga siffror. "Ja, ja, okej en åtta för smärtan. Här får du lite värkmediciner i dig". Jag skuffas in i en annan sal där en läkare skriver ut ett recept och ger mig starka mediciner, och sedan ropar "nästa patient"! Jag skuffas ut till väntrummet där det råder total kaos. Alla stirrar på alla. Människorna skriker, grälar med personalen. Killkompisen trodde att jag skämtade då jag sade att vi kan åka hem nu. Åka hem och åka hem, det var lättare sagt än gjort. Rullstolen skulle lämnas vid avdelningen, men det var en uppförsbacke för att kunna ta taxi. Pojkvännen erbjuder sig att bära mig dit upp. Han tog mig på sina axlar och jag kände hur ryggen gav efter och det kändes som om jag delades itu. Jag låg på rygg av smärta framför akuten. Han hämtar rullstolen och rullar mig upp till taxin.

Vår lägenhet är så liten att det är ungefär två meter från sängen till WC:n. På vägen dit blev krampen så stark att jag var tvungen att lägga mig ner på golvet. Smärtan tog över hela kroppen. Jag tänkte att det var här nu, tack och hej. Det enda jag önskade var en spruta morfin. Med ett par extra händer (som tur är bor vi tillsammans!) kom jag upp från golvet, fick kläder på mig för att äntligen gå och hälsa på en "ryggknakare". Väl framme tycker en av kunderna så synd om mig att hon gräver i sin väska och ger mig en godis och ler medlidande. "Ryggknakaren" tittar förskräckt på mig. Då jag ligger ner på bordet är mina ben två olika längder, smärtan 10/10. Kanske var han en trollkarl istället för en "ryggknakare"? En timme senare kan jag gå helt själv ut från hans mottagning. Det blev order om att börja gympa och töja dagligen, dricka mycket vatten, gå så mycket som möjligt. Ja, knappast blir det bättre med åren, men för tillfället känns det åtminstone lite bättre.

Fem månader senare får jag en räkning från akutvisiten. Jag går på gatan i lugn och ro. Tänker på det som hände. Tittar upp och ser en vit paketbil. Jag tänker "Hej på dig, min ambulans!"

Sandra Wallin/Sandy Bee