Kärleken förde henne till andra sidan jorden

Anna Malmberg flyttade till North Carolina i USA tillsammans med sin amerikanska man Geoff hösten 2002.

Anna Malmberg har bott i delstaten North Carolina i USA i snart 13 år. Efter gymnasiet i Pargas flyttade hon till Åbo och studerade geologi vid Åbo Akademi. När studierna var färdiga gick flyttlasset till North Carolina.

Så här berättar hon:

Min man, Geoff, och jag lärde känna varandra på ett online-spel, ett slags chat room, när han bodde i USA och jag i Åbo. Vi träffades några gånger och sedan flyttade han till Finland. Han jobbade i Åbo några år, men tyckte det var ganska svårt att bo här när han inte kunde språket. Så det kändes naturligt för oss att flytta hit.

Först när vi flyttade bodde vi en tid hos Geoff’s morfar i Rocky Mount. Sedan fick jag jobb i staden Cary som ligger cirka en timmes körväg från Rocky Mount, så vi flyttade dit och bodde där i några år. Sedan flyttade vi ut till Holly Springs för att prisen på husen är bättre här. Holly Springs är en liten stad men den växer och utvecklas väldigt snabbt. Här finns cirka 20 000 invånare. Vi har två små flickor, Megan 8 år och Ronja 6 år, och så har vi två hundar.

Vardagen med två små barn och heltidsjobb gör att man inte hinner med så mycket extra på kvällarna. Jag stiger upp klockan 5:30 alla vardagar, gör frukost till familjen och ser till att barnen blir klara för skolan. Sedan för jag dem till dagis eftersom det går bussar därifrån till skolan och sen kör jag till jobbet. Hela resan tar cirka en halvtimme om det inte är mycket trafik. Jag jobbar i ett laboratorium där vi främst gör asbest prov på olika byggnadsmaterial. Klockan 17 kör jag tillbaka, för flickorna till deras hobbyer, åker hem och gör middag. Vanligen är flickorna i säng kring klockan 20. Ganska tråkig rutin men så går de flesta dagarna.

På veckosluten brukar jag oftast pyssla på här hemma och i trädgården. Vi bor i ett egnahemshus, i ett ganska typiskt amerikanskt kvarter. Vi har många trevliga grannar som vi och barnen umgås med nästan varje dag. I North Carolina är det väldigt vanligt att småhus områden har en liten simbassäng som man kan köpa in sig i, men vårt område har ingen. Däremot har farmor som bor i en intill

liggande stad en bassäng. Henne besöker vi ofta på veckosluten.

Holly Springs fick år 2013 utmärkelsen bästa småstaden i North Carolina för barnfamiljer. Det som inte är så bra är att vi har ett kärnkraftverk några kilometer söder om oss.

Från Pargas saknar jag främst naturen och friheten överlag i Finland som kommer från att man kan röra sig utan att ha bil. Här måste man nästan ta bilen vart än man ska. Vi har faktiskt tur och har biblioteket så nära att vi kan gå dit, och så finns här ett litet torg på sommaren som vi kan gå till, men annars är det bilen som gäller. Det finns ganska dåligt med gångvägar. Det jag också saknar är färsk fisk, det får man inte tag i här. Här finns nog en del insjöar och floder där det fiskas, men till exempel laxen är ganska bedrövlig och väldigt dyr.

Om jag skulle vinna på lotto skulle jag köpa en stuga i Åbolands skärgård. Då skulle vi kunna tillbringa somrarna där, men jag vet inte om jag skulle trivas att bo i Pargas året om. Vädret är ju inte så kul sex månader om året. Jag har ingenting emot ”riktig” vinter men jag gillar inte när det är vått, grått och slaskigt. Här får vi vanligen snö ett par dagar om året och då blir det total kaos. Skolorna och arbetsplatserna stänger. De har helt enkelt inte tillräckligt med snöplogar och så har ingen vinterdäck på bilarna. Vanligen kommer det snö i slutet av januari eller i februari. På sommaren kan det vara runt 40 C, vilket inte skulle vara så farligt men det blir också väldigt fuktigt så det kan ofta vara obehagligt att vara ute redan när det bara är lite på 30 C, som idag till exempel. April-maj är tornadosäsong och maj-oktober är orkansäsong. Vi hade en tornado som slog ner bara ett par km från vårt hus för ett par år sedan. De är ganska obehagliga. Oftast får vi inte några större besvär av orkanerna hos oss för vi är ändå ganska långt från kusten (cirka 2 h körväg), men ibland ställer de till med översvämningar och såklart kan de också förorsaka tornados.

Med den moderna tekniken är det inte så svårt att hålla kontakt med folk hemifrån. Vi brukar besöka Finland sådär med ett och ett halvt års mellanrum och mina föräldrar kommer vanligen hit på besök en gång om året. Min syster Heidi åker ibland med jobbet på konferenser till Kanada och då kan hon besöka oss på hemvägen och stanna några dagar. I år har hon redan varit här tre gånger.

Det jag uppskattar mest här är att folk överlag är mera engagerade och beredda att frivilligt ställa upp på olika saker. Att vara med i välgörenhetsevenemang och hjälpa till är något alla vill göra och är de stolta över sin del. I Finland tycker jag att man ofta har attityden att någon annan kan göra sånt. Det jag inte tycker så mycket om här är att folk kan vara väldigt ytliga. Man måste vara noga med vad man säger så att man inte råkar såra någons känslor. Till exempel tackar folk ofta här först ja när dom blir inbjudna till något, men sedan dyker de ändå inte upp, eller så ringer de i sista minuten och säger att de inte kan komma. Jag saknar den finska ärligheten och ”inget nonsens” attityden som finländare ofta har.

Marina Saanila