Katt- eller hundmänniska

Ibland förekommer det i den offentliga diskussionen en tydlig skillnad mellan hund- och kattmänniskor. I synnerhet i sociala medier kan det bli rätt så hätska debatter mellan dessa två människogrupper. För egen del tänkte jag reflektera över min resa från en inbiten hundmänniska till en sorts hybridmänniska som gillar både hund och katt, för det är faktiskt möjligt.

I min barndom fanns det enbart kattor på hemgården där jag växte upp, jag minns inte namnet på alla men tror det fanns en Trisse som jag till och med dela lunchen med en gång. Inte så att jag gav min köttsoppa åt Trisse, utan jag åt av Trisses köttsoppa. På gården hade det inte funnits hund sen min farmors fars jakthundar. I nåt skede av ungdomen beslöt familjen dock att vi ska skaffa hund, det blev en spaniel av samma sort som den svenska kungafamiljen. Hunden Miranda blev familjens första steg in i världen av hundmänniskor. Som enbart en sällskapshund var Mirandas liv nog rätt så bekvämt då familjens alla tre barn ännu var i den åldern att de kunde tvingas ut och gå med hunden. När jag var tonåring fick jag möjligheten att skaffa en jakthund. Det blev Madicken, en korsning mellan beagle och stövare. Samtidigt ville en äldre släkting också skola mig i att vara skaplig hundförare, så jag fick en ordentlig genomgång om hur man ska vara som hundägare. Att ha en jakthund som man själv skolat, stärkte otroligt min personlighet som hundmänniska. Sannolikt var det i dessa tider jag började se ner på katter och kattmänniskor, för kattor var ju bara lata husdjur som inte gjorde någon nytta, så det måste ju betyda att kattmänniskor per automatik är suspekta. Skulle det på 90-talet ha funnits social media hade jag högst sannolikt deltagit i bråken mellan katt- och hundägare.

Som mest fanns det tre hundar hemma, förutom sällskapshunden Miranda och min jakthund Madicken, kom det en Bordercollie Bill. I dessa tider fanns det inte en katt i närheten, den sista av farmors katter hade sedan flera år gått hädan. Som hundmänniska var jag nog på toppen av min karriär, jag visste precis vad som var bättre med hundar jämfört med kattor och till mitt framtida hushåll skulle det aldrig komma en katt. Punkt.

Sedan skedde det som sker i de flesta mäns liv, man träffar en kvinna som har rätt. I mitt fall var kvinnan en mycket stark kattmänniska. Hemma hos henne fanns det kattor, flera stycken dessutom. Första gången jag satt i mina blivande svärföräldrars köksbord hoppade en katt upp i min famn. Jag blev med andra ord tvungen att revidera min starka åsikt om både kattmänniskor och kattor. Med tiden flyttade vi ihop och sen räckte det inte länge förrän jag också ägde en katt, eller åtminstone halva katten. På den tiden hade jag min första egna vallhund, kelpien Allan. Eftersom både kvinnan i mitt liv, hunden och katten alla tre var östnylänningar kom de bra överens. Efter första katten kom det en andra katt och sedan en tredje katt, och nu har vi redan vår fjärde katt. Förvisso har de två äldsta kattorna redan gått hädan. Men vi har också en vallhund ännu, så vi är väl någon sorts hybridmänniskor nu.

Det är helt möjligt att ha både katt och hund. Det är också helt omöjligt att kategorisera människor utgående från husdjuren de har. Åtminstone har jag lärt mig att vara ödmjuk och vidsynt, det är fullt möjligt att gosa med både katten och hunden.

Andreas Johansson,

Heisalabonde