Köld och vinter

På vintern är det kallt och det snöar. Eftersom jag bor i småhus kan jag bara konstatera att det alltid måste vara snö om det är någon nederbörd, att det går åt mycket (läs: för mycket) olja för att värma upp huset och att bilen kalla mornar måste värmas upp med sladden i väggen och bilfönstren måste skrapas för att man ska se något. Ibland tar det väldigt mycket tid, då de är riktigt frusna.

På vintern är det halt och på vårdcentralerna lappas brutna ben och så vidare och så vidare. Jag hittar inget skäl att gilla vintern. Inte ens den vithet som snön för med sig eller de gnistrande drivorna på vårvintern i strålande solsken.

Jag har ofta funderat varifrån mitt vinterhat – jag använder trots allt det här kraftordet – kommer ifrån.

Som barn, som man ännu gjorde i min ungdom, var vi ute dagarna i ända med kompisarna efter skolan. Vi byggde snöfästningar, hade ibland ”ganska blodiga” snöbollskrig mot barnen i grannvåningshuset och på kvällarna vi spelade ishockey utan klubba på gatorna i en närbelägen trähusstadsdel.

I och för sig hade vi också ett eget klubbrum i bostadsbolagets källarvåning där vi ibland kunde söka skydd mot kylan och där vi spelade pingis och ”grejade” med flickorna. Då hade vi inga datorer eller motsvarande rackerier.

Jag har också i min ungdom spelat ishockey utomhus. Jag hade nummer tre i stadsdelsligan då jag var försvarare för Detroit Red Wings. Om jag minns rätt hade Carl Brewer, som då lämnade HIFK för att spela i Detroit, samma nummer.

Att åka skidor var redan som barn för mig något av ett rött skynke. Visst åkte jag tillsammans med kompisarna Kansanhiitorundan och antecknade mina prestationer i det medföljande häftet. Men i skolans skidtävlingar eller senare i arméns underofficersskola försvann den sista skidviljan.

Jag var alltid sist eftersom jag helt enkelt inte kunde åka skidor ordentligt och jag hölls knappt på benen. I en tävling i armén sparkade jag i själva verket av mig skidan avsiktligt i en nedförsbacke, så att jag kunde avbryta tävlingen.

Den vintern fanns det så mycket snö i Riihimäki att det räckte för flera vintrar. Då åkte vi skidor, ja det gjorde vi verkligen.

Även om föregående vinter (2019–2020) var vad den var – mörk och regnig – så var det en vinter jag gillade. Mörker och konstant fuktighet stör mig inte. Jag tycker inte att det är deprimerande.

Det enda skälet till att jag kan ”acceptera” en snöig och kall vinter är att barn och unga åtminstone en gång i sitt liv får veta hur det är då det är snö på vintern – och förstås: på julafton hör snön till. Då ska snön falla i stora flingor, som långsamt dalar mot marken. Men det ska bara vara på julen, för julen är människans bästa tid!

Timo Järvenpää

Journalist på PK

Översättning: Carina Holm