Kontinuitets-allergi

Jag vill påminna er om era nyårslöften. Det är inte för att vara elak utan för att tidpunkten är rätt. Enligt undersökningar så ger tre av tio amerikaner upp sina nyårslöften redan efter en vecka. Resten håller sina löften till den andra fredagen i januari, som av denna orsak kallas ”Quitters Day”. Annan forskning hävdar att 80 procent av alla löftesgivare kastar in handduken där någonstans kring Alla Hjärtans Dag. Så om ni har klarat er in i mars med intakta löften, så hör ni till någon slags internationell nyårslöftes-elit. Det är bara att gratulera!

Dit hör dessvärre inte jag.

Det är inte enbart bristande disciplin jag lider av. Utan snarare en grav form av kontinuitets-allergi. Jag är en person som inte ens kan skriva ett vykort med en och samma handstil utan att bli uttråkad. Varje gång bestämmer jag mig för att bokstäverna ska vara upprätt och prydliga. Och likaväl lutar de som tornet i Pisa när jag kommit till ”Med vänlig hälsning”. Om ett rum ska målas om, så lovar jag mig själv, dyrt och heligt, att jag ska vara strukturerad och konsekvent. Jag ska ta mig an väggen från vänster till höger. Jag ska röra rullen uppifrån och ner i raka linjer. Men lik förbannat så förgås jag av leda efter en kvart och byter vägg, håll, riktning och strategi, innan jag ens har kommit halvvägs. När jag väl är klar med rummet har jag förmodligen redan tröttnat på färgen...

Vi ska alla vara glada över att det inte är jag som har ansvar över den nya Rävsundsbrons enorma träkonstruktioner. Om lotten hade fallit på mig att rada de där tusentals träbalkarna i samma monotona mönster så kan jag lova att den färdiga bron inte hade sett ut som i ritningarna. Slutresultatet hade förmodligen svävat som ett gigantiskt fågelbo-liknande plockepinn i skyarna eller alternativt landat på Kimitoön. En på alla sätt otäck tanke!

Vid nyår blev jag angripen av en Armpress Challenge. 10 armhävningar skulle göras varje dag, i ett år. Av någon anledning tyckte jag det lätt. Nå. Efter fem dagar ökade jag med 10. Efter femton dagar började jag improvisera och bytte varannan dag ut övningen till sit-ups. Sen fördubblade jag sit-ups:en, slutade helt med armhävningarna och en vacker dag, antagligen strax efter Quitters Day, hittade jag mig själv halvsovande ombord på en yogaboll som en levnadstrött panda. Jag övertygade mig själv om att det var någon form av stretch jag ägnade mig åt. Och sedan dess har armhävningarna lyst med sin frånvaro.

Min oförmåga att hantera kontinuitet ledde naturligtvis till att jag tappade fokus. Det blev för komplicerat, jag tröttnade, glömde, glömde en gång till och sedan gav jag upp. Långt innan Alla Hjärtans Dag. Det är för bedrövligt. Alla vet att utan ett visst mått av kontinuitet så urholkas vi. Vi är många som känner oss misslyckade då vår hjärna ständigt envisas med att erbjuda alternativa och ofta dåliga lösningar. Men vi ÄR inte misslyckade. Om ingen var som vi så skulle allt stagnera. Våra överhettade hjärnor behövs faktiskt också. Men några nyårs-löften ska vi inte ägna oss åt. Faktum är att vi ska lova så lite som möjligt. En dag i taget är det som gäller. På sin höjd en vecka. Nu ska jag försöka göra 10 armpressar fram till påsk. Sedan får vi helt enkelt se.

Daniela Franzell

Skådespelerska, manusförfattare, vykortskonstnär