Krävande verkställighet

Då kollegor går i pension minns man vid avskedskaffet speciella händelser som personen och kollegor upplevt i arbetet. Riksfogdeämbetet (idag riksfogdens kansli) begärde för mer än tio år sedan in berättelser från fältet. Det blev ingenting av det för väldigt få tar sig tid att skriva eller så har man kanske inte skrivvana. Det hade varit bättre om det gjorts gruppintervjuer på de olika verksamhetsställena runtom i Finland till exempel av en studerande som tecknat ner berättelserna för de är minnesvärda i och med att arbetet ständigt förändras.

Själv kommer jag till exempel ihåg ett fall där domstolen hade dömt en hund att återgå. En oskolad dobermann hade givits gratis till en person som sedan lärt upp hunden, tagit alla rekommenderade vaccin och på alla sätt skött om hunden. Efter en tid ville den tidigare ägaren ha tillbaka den nu skolade hunden och där började en lång process som slutade i att hovrätten dömde hunden att återgå för ingen ger bort en hund gratis resonerade domstolen. Min uppgift som verkställande myndighet blev då att återbörda hunden till dess rättmätiga ägare vilket den tillfälliga ägaren naturligtvis inte ville göra för hon hade fäst sig vid djuret. Då hon förstod att hunden kommer att återlämnas till ägaren på sätt eller annat hämtade hon hunden enligt överenskommelse till kontoret. Eftersom det var fråga om en dobermann hade jag kallat djurskyddet till hjälp. Jag funderade om jag skulle behöva ha någon som kunde läsa microchipet också på plats, men det skippade jag. Personen som lärt upp hunden överlämnade den till ägaren då han anlände och hunden kände nog igen sin husse även om de inte setts på många år.

Veterinärkostnaderna som ägaren lovat betala blev nog obetalda då ägaren for iväg med sin hund. Efter en stund fick jag ett samtal av personen som fått sin hund återbördad där han påstod att han inte fått rätt hund. Jag svarade att nog tog du emot den i alla fall och jag såg ju i vittnes närvaro att hunden kände igen dig! Det blev i alla fall ingen process och inget skadestånd.

I ett nytt fall hade domstolen beslutat att köparen av ett par hästar måste betala ett pris om minst 10 000 euro per häst för gäldenären hade sålt dem för billigt till skada för borgenären. Annars skulle hästarna utmätas och säljas ånyo. Då processen från tingsrätt till hovrätt tagit fem år i anspråk hade nog också hästarnas värde sjunkit som kons svans som man säger på finska. Vår uppgift blev därför att realisera hästarna som juridiskt beaktas som lösöre (saker) till gängse värde. När det är fråga om djur är det känsligt och vi behöver också beakta djurets bästa. På basen av en värdering såldes sedan hästarna genom direktköp, men priset hade nog sjunkit med mer än hälften. Jag lärde mig mycket om hästar, deras rehabilitering och tänder (t.ex. att hästens tänder växer stor del av livet och om det inte finns en tand i överkäken så måste underkäkens tand slipas ner för den nöts inte ned och blir för lång) genom att följa med diskussionen hästmänniskor emellan fastän jag frös som f-n i manegen under de två timmar det tog att värdera hästarna en kall vinterdag.

Vräkningar skulle det finnas mycket att berätta om. Som hur det i en aktielägenhet bara fanns en gång där man kunde gå för grejor, mestadels skärp, hade staplats nästan upp till taket. Skräpet utgjorde en brandfara och husbolaget hade begärt om vräkning. Ägaren till lägenheten ville att hans ”värdefulla saker” som kastats på ett lastflak för att han inte själv fick lägenheten tömd, skulle dumpas på vägen till hans sommarstuga. Det kunde jag inte ge lov till för då hade jag nog fått grannarna ihop med mig som anklagat mig för miljöbrott! En gång var en lägenhet full av katter och kattavföring och där luktade så illa att jag behövde springa ut. En annan gång hittades en ödla och ödlematen (levande maskar) fanns i kylskåpet. Liksom utsökningen har en skyldighet att anmäla om människor far illa har vi också en skyldighet att anmäla till övervakande myndighet om djur är i behov av hjälp.

Hämtning av barn hör till de värsta verkställighetsuppgifterna. Två gånger har jag tillsammans med socialarbetare och polis hämtat ett barn under skolåldern från moders hem för att överlämnat barnet till fadern då modern inte följt fastställd umgängesrätt. Modern som bildat ny familj bodde i ett vackert hus med designmöbler och fin båt vid bryggan, anklagade fadern för att utnyttja barnet. Den andra gången samma barn hämtades sa modern att far barnet nu så blir barnet hos fadern för gott. Och så gick det. Det är inte lätt att veta vems berättelse är sann. Annat är det när föremål vid skilsmässor ska hämtas som SUP-brädor och kanoter, det handlar bara om pengar.

Det finns mycket människor träter om och många fler händelser att minnas och kanske teckna ner.

Barbara Heinonen

Häradsfogde och Pargaskorv