Kvinnor, män och människor

Igår firade vi den internationella kvinnodagen. Länge missade jag ordet internationell (det står inte i min kalender) och kände mig provocerad av kvinnodagen. Jag tänkte att den antyder att övriga dagar är mansdagar, även om alla dagar borde vara människodagar. Sedan hörde jag min vän beskriva hur dagen uppmärksammas i de flyktingläger där hen jobbade bland kvinnor som farit illa i krig. Kvinnor som också borde ha möjligheter, liksom jag har. Kvinnor som uthärdat och överlevt händelser jag inte kan förstå.

En film jag ser får mig att tänka på förtryck av olika slag. Hur många våldtäkter (på kvinnor) har skett under mänsklighetens historia? Hur många gånger har en man tvingat sig på en kvinna för att han kan? För att det ger honom makt. Har mannen makten? Eller har kvinnor alltid varit så starka (mäktiga) att en del män känner sig hotade och måste kuva oss, på de sätt de kan?

Hur många män kämpar för att alltid verka starka och kapabla? Hur många kvinnor anstränger sig att visa detsamma?

På bussen mellan Pargas och Åbo bevittnar jag följande scen: En omkring 50-årig man och en omkring 17-årig kvinna står på hållplatsen. Bussen stannar och mannen slår ut med armen i en gest som betyder att hon får gå före ombord. Han ser uppriktigt glad ut, ler mot henne. Men hon har bara ögon för sin mobiltelefon. Hur många gånger orkar den mannen vara artig mot unga kvinnor?

Ska kvinnor som inte alls vill uppmärksammas firas på kvinnodagen? Ska jag firas, som t.ex. blir provocerad när någon antyder att jag inte orkar lyfta en möbel eller klarar av att köra bil med släp. Vore jag mer värd att firas om jag i stället visade mig svag?

Hur många män kämpar för att alltid verka starka och kapabla? Hur många kvinnor anstränger sig att visa detsamma? Det talas mycket om hur vi (speciellt kvinnor?) jämför oss med andra, kräver mycket av oss, har skyhöga förväntningar på hur våra liv ska utforma sig.

Tänk om jag inte är driftig och styr och ställer, utan förväntar mig att männen håller upp dörrar och sopar stigen framför mina fötter? Måste män ständigt försöka lista ut om vi kvinnor vill gå före ombord på bussen och få hjälp med att parkera släpet, eller om vi vill armbåga oss fram? Och om vi vill få blommor på kvinnodagen eller inte? Hur ser vi kvinnor förresten på varandra? Är det svårare att armbågas bland andra kvinnor än bland män?

Många frågor. Många aspekter finns att tillägga. Men jag köper själv tulpaner och firar att kvinnor och män är människor som är både starka och svaga, och att många har kämpat och kämpar för att utsatta människor ska få ett drägligare liv.

Tove Hagström Lärare, psykodramatiker och egenföretagare