Låt det goda cirkulera
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Först senare har jag på foton beundrat hur skickligt hon klädde mig och min syster.
Min stora dröm som tonåring var att få riktiga jeans, sådana med gula dubbelsömmar. Jag minns väl den dagen då jag äntligen köpte byxor av märket BeeGee i Farkkutalli på Kristinegatan. De kostade 89 mark och en del av det hade jag sparat ihop till av mina veckopengar.
Senare då jag flyttade till USA för att studera kompenserade jag det här ordentligt. Fabrikssydda kläder var billiga, så jag köpte olika pastellfärgade helheter i Miami Vice-stil. Jag konsumerade plastpärlor, sandaler och billiga väskor av hjärtans lust. Att shoppa i de luftkonditionerade köpcentren var ett nöje som samlade hela folket. Jag hängde på trenden utan att blinka.
Ord som ekologisk, koldioxidavtryck eller hållbar utveckling hade inte uppfunnits då ännu. Man visste inte att de behövs.
Nuförtiden ger det mig stor tillfredsställelse att låta bli att köpa något.
Jag har inte speciellt försökt mig på konmariande eller avgett något storstilat ”jag ska inte köpa”-löfte. Jag upplever inte att jag behöver speciellt mycket och jag blir inte på gott humör av att gå och shoppa. I själva verket är det få saker som tilltalar mig mindre än att gå runt i klädaffärer, även om jag ibland till min förfäran blir tvungen att göra det inför någon mer krävande tillställning.
Lyckligtvis klarar man sig långt i distansarbete med mysbyxor och en snygg Teams-skjorta.
Det går med andra ord inte att göra mig till en klädåtervinnare, ingen får något ut av mina avlagda lumpor. Undantaget var då de där pastellkläderna från 80-talet, som jag hade sparat. De hade rykande åtgång bland mina egna tonåringar.
De har inte köpt några nya kläder på år och dar. Ju mer återanvänt, desto bättre.
Mitt sopsorteringsintresse vaknade lite sent, då jag för ett par år sedan blev inspirerad till det.
Tidningar, glas och metall hade förvisso hittat till Rinkibehållarna också tidigare, men då byggde jag en kompost och började också sortera plast. Åhå. Grönsakslandet prunkade och kärlet för plaståtervinning svämmade över alla bräddar och det uppstod inte längre något blandavfall.
Då sopbilen för tredje gången i följd kom körande på vår skogsväg för att skaka på vår tomma soptunna beslöt jag mig för följande ekologiska gärning och avsluta de onödiga tömningarna.
Det visade sig vara omöjligt, då lagen kräver att soporna ska avhämtas med minst tre månaders mellanrum, antingen det finns några sopor eller inte. Det går med andra ord inte att vara för ekologisk.
I PK 18.3.2021 ger vi oss i väg på en liten återvinningsutfärd. Avfallscentralen Rauhala i Pargas kunde nästan presenteras i vår nya serie som en av Pargas pärlor. Då det kanske blir för mycket för någon, så vi tar oss bara en titt på vilka skatter där finns.
Vi berättar också om vad som får Pargasborna att låta saker cirkulera och hur man kan använda gammalt skräp till något nytt.
Översättning: Carina Holm