Mamma sa nej, igen

Vi introverta trivs bäst i vårt eget sällskap. Vi jobbar hellre ensamma och fokuserar på en sak i taget. Att ta en paus för att dagdrömma är även med på schemat. Att vara i centrum och prata hela tiden, speciellt runt nya människor, är däremot punkter att undvika. Det är inte alltid lätt att vara introvert och det blir inte lättare då samhället är uppbyggt på att alla ska vara extroverta. Vi introverta ska inte behöva fejka vara extroverta för att slippa besvär. Det är inte dåligt att vara introvert.

Extroversion är en kulturell norm som finns i vårt samhälle. Redan när vi är små uppmanas vi att ta för oss och visa var vi står. Vi ska vara sociala, utåtriktade och berätta vad vi tycker om saker dag ut och dag in. Har man en tyst stund ifrågasätts det direkt om varför man inte säger något. Relevant fråga kan man tänka, om man tänker fel. Jag som introvert känner väl bara inte behovet av att säga något på samma sätt som majoriteten. Vänder man på frågan och frågar en extrovert varför de pratar så mycket blir det plötsligt en fråga med negativ klang och något man ska undvika.

På grund av att vår kultur gynnar de extroverta måste vi introverta ständigt kämpa för att passa in och anpassa oss till vår miljö. Min poäng är att inte tvinga någon till att prata. Vill jag sitta tyst en hel skoldag och sedan gå hem för att vara med mig själv, låt mig, det lär ju inte skada någon. Frågar du mig ut senare och mitt svar är “mamma sa nej”, då ljuger jag förmodligen.

Caroline Voutilainen

Abi 2022, Pargas svenska gymnasium