Man ska inte döma hunden efter håren ...
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den är väldigt lugn för att vara en ung hund, människokär och tillitsfull. Den har helt klart fått en bra start på livet. Hunden var ett år och fyra månader gammal då den flyttade in hos oss. Behovet av ett nytt hem berodde inte på några problem, utan helt enkelt på att ägaren plötsligt hade avlidit.
Vi hade i lugn och ro kommit in i vardagsrutinerna med en hund igen. Ända tills dottern bestämde sig för att också skaffa hund. Hon tog en halvårig hanhund från Grekland. Det är ingen gatuhund, mamman var känd och födelsedatumet likaså. Den hade till och med vaccinerats. Familjen hade skaffat hunden och sedan flyttat till Finland.
Efter det hade hunden åkt runt mellan olika hem och ingen verkade riktigt ha fattat tycke för den. Jag förundrar mig över att en familj som sannolikt saknar erfarenhet av att ha hund tar en storväxt valp till kompis åt en ettåring. Sedan himlar man sig då valpen leker, det vill säga springer runt, nafsar och hoppar. Gör inte alla valpar det? Det var verkligen trist att hitta en munkorg i hundens redskapskasse. Jag önskar att folk skulle ta reda på vad det innebär att ha en hund innan man skaffar en – och kollar upp vilken typ av hund som verkligen passar in i familjen.
Efter många om och med har den här hunden tillbringat en hel del tid i vårt hushåll – och det ska sägas att den verkar vara väldigt ivrig och smart. För tillfället väger hunden 28 kilo och vill upp i famnen på alla den träffar, den tycker om precis alla. Mamman är en schäfer och visst har den en hel del karaktärsdrag som är typiska för schäfrar. Vi har gissat oss fram till vilken ras pappan var. Vi kom fram till att det kanske var en rottweiler baserat på färgen, den breda huvudformen samt det sanslöst kraftiga bettet.
Jag fick smakprov på hundens starka käkar (och glupskhet) då jag förde ut mat åt fåglarna. Jag höll på att pilla bort nätet från talgbollarna och råkade vända mig om mot hunden. Samtidigt högg valpen tänderna fast i talgbollarna och blev skrämd då jag inte ens hunnit få bort nätet.
Jag försökte hålla i talgbollarna och bad min dotter hjälpa till. Hundens käkar rörde sig inte en millimeter. Vi fick kalla på husbonden, men inte ens med tre personer fick vi ut talgbollarna ur hundens mun. Sist och slutligen kunde jag lirka loss plastnätet och den delvis söndertuggade bollen gled samtidigt ur munnen på hunden. Då var valpen ett halvt år gammal. Om någon utomstående hade sett den episoden hade de säkert skrattat, vilket jag också gjorde – efteråt.
Senare har vi bland annat lossat grisinnerfiléer och döda ekorrar från hundens mun. Biffar av nötkött försvinner innan någon hinner ingripa. Vi jobbar som bäst på att skola hunden och är förberedda på både ett och annat innan vi är klara med den saken.
Eija Holopainen Närvårdare som gillar att jobba med händerna och nya utmaningar. översättning Mikael Heinrichs