Mannen med hunden

I Paris när du flyttar runt staden, byter du inte bara lägenhet och vänjer dig med dess egenskaper och brister utan du gifter dig på sätt och vis även med det arrondissementet var du bor i. Inget arrondissement är det andra likt.

Där jag bor just nu, ganska nära mig, finns en kyrka. Jag har alltid undrat hur man kommer in dit för själva kyrkan är inbyggd mellan två stora byggnader. Om man går runt kvarteret ser man ingen kyrkogård eller bakgård. Alla dörrar och grindar är alltid stängda. Den enda synliga sidan av kyrkan är dess framsida som blottar sig rakt mot gatan. Vid sidan om den stora låsta ingången finns ett glömt och rätt onödigt hörn skyddat av ett litet metallstängsel. Varför har man ens byggt ett stängsel dit? Det är en detalj jag ofta funderat på i förbifarten…

Veckorna flyger iväg och jag börjar vänja mig vid det nya arrondissementet och dess ”vibes”. En vacker dag ser jag en hög med saker i den glömda kyrkhörnan. Följande dag var där en madrass, ett par kassar. Ett par dagar senare ser jag en gammal man med en hund. Han ler artigt till alla förbigående, framför sig har han en liten nätt korg, i vilken man kan sätta mynt.

Veckorna blir månader och i det glömda hörnet finns det plötsligt ett tält. Ett par dagar senare är en presenning uppspänd på själva tältet.

På sommaren då det var som hetast satt han med sin hund nära tältet i skuggan av kyrkan. På hösten då det regnar är han på andra sidan av gatan där det finns en bank vars tak formar en exakt rektangel var han kan sitta med sin hund utan att bli våt. På vintern ser man honom mest på kvällen, sittandes i sitt tält. På våren sitter han antingen vid tältet eller vid banken.

På två år har jag upprepat ett enda ord: « Bonjour! » och gett honom flera “goddag nickningar”. Jag vet inte vad han heter, varifrån han kommer eller varför han bor vid just denna kyrka. Det jag vet är att om jag inte ser honom varje dag då jag tar metron börjar jag undra var han är. Ibland är hans tält borta och på småtimmarna ser jag honom sova vid banken med en massa filtar och med sin hund värmandes hans rygg. Ibland är han borta flera dagar innan jag ser honom på nytt. Han har blivit en del av arrondissementet.

Idag ser han trött och sliten ut. Gummorna från grannhuset klappar hans hund, pratar med mannen och ger honom mat. En gång blev jag riktigt förskräckt då jag såg mannen liggandes utan sitt tält (någon hade troligen knyckt det), kyrkohörnet stod tomt och även hunden var borta! Ett par dagar gick och fortfarande ingen hund, men mannen var kvar. Lite senare var hunden redan vid hans sida på nytt. Den började skälla på en förbigående man, antagligen är den i skick igen!

När jag kliver ut ur dörren och kommer ut på trottoaren, funderar jag vilken sida av vägen ska jag ta. Går jag över vägen på den skuggiga sidan eller tar jag samma trottoar, så att säga den soliga sidan? Idag väljer jag den soliga sidan. Jag fortsätter mot metron. Där sitter han med sin hund, vid banken för det är inte så hett idag. Allt är som det ska i mitt hem arrondissement!

Sandy Bee

Fria konstens pionjär och tatuerare, Paris-Pargas