Marknadsmässig skärgårdstrafik
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jo visst, veckans snackis nummer ett är utan tvekan Kommunikationsministeriets planerade försök med att återinföra avgifterna i förbindelsebåtstrafiken i skärgården.
Som det känns är det inte tanken i sig, det vill säga att man ska ”betala för sig”, som är det som väcker mest mothugg. Det handlar främst om verklighetsförankringen i det som man från ministeriets håll kallar ”skäliga” avgifter.
Om marknaden får bestämma finns det knappast någon som helst förbindelsebåtstrafik utanför de (högst) åtta veckorna man kan klassa som ”lönsamma”.
Snart kan man nog med fog lägga lapp på luckan i skärgården den tid på året som finländarna inte har semester. ”Vi öppnar nästa gång efter midsommar”.
Då får man som fritidsbosatt nog ta sig en funderare på om det lönar sig att åka till stugan eller flyga till valfri europeisk metropol under sitt lediga veckoslut.
”Ja, men nog betalar man för kollektivtrafiken annanstans också!” Så är det med Sveaborg, till exempel, men där är trots allt mängden passagerare litet annan. Med 800 fast bosatta och som bäst över 800 000 besökare om året behöver man inte vara ett matematiskt geni för att räkna ut att förutsättningarna för marknadsmässig trafik är helt andra än till exempel på rutterna Pargas södra eller Nagu norra.
Man bara hör hur kassaapparaten plingar då någon säger Aspholm, Åvensor, Maskinnamo eller Borstö i novemberrusket? De hugade företagarna står redan nu i kö.
En överväldigande majoritet som kommenterat utspelet i sociala medier är trots allt beredda att betala det de upplever som en ”skälig avgift” för trafiken. Det är bara definitionen av ”skälig” som haltar. Det som är skäligt för en är allt annat än för en annan. Det är också skillnad på stugägare och stugägare, se bara på de bekvämligheter som finns på vissa fritidsbostäder medan andra är mycket anspråkslösa och enkla.
Å andra sidan lär inte heller de som i själva verket skulle ha råd att betala ”marknadsmässiga priser” vara särskilt beroende av förbindelsebåtstrafikens skyddsnät. De rör sig med andra fortskaffningsmedel och är inte bundna till de begränsade flexmöjligheterna som de fastslagna tidtabellerna stakar ut.
Hur turistiskt tilltalande är sedan glansbildsskärgården med plastig service och hårt koncepterade tjänster där det inte finns rum för något annorlunda och genuint?
Vad händer med ”skärigubben” som hjälper fritidsbon som behöver få båten reparerad? ”Startavgift 285 euro, efter det debitering 85 euro per timme plus färdkostnader”, eller ”Stängt, vi öppnar nästa gång i juli”.
Ska man som fast bosatt, stugägare eller annan beroende av transport betala marknadsmässiga priser lär man inte ens komma undan med den nu framkastade tian per näsa och 35 för bilen eller traktorn. Det lär nog behövas 100 euro och 350 – om inte mera.
Då får man som fritidsbosatt nog ta sig en funderare på om det lönar sig att åka till stugan eller flyga till valfri europeisk metropol under sitt lediga veckoslut. Priset blir ungefär det samma, på marknadsmässiga villkor.
Mikael Heinrichs 050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi