Min förebild
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi satte på varsin fåtölj i vardagsrummet och tittade på tv. Du var så tyst, kanske lite fundersam, i andra världar. Du pratade och skrattade mer förut, ställde frågor. Jag minns att jag tänkte att du kanske höll på att ge upp lite? Kanske du redan sett allt vad det fanns att se av denna värld för dig? Vi bestämde träff med din väninna och ett par andra inom ett par dagar. Träffen blev aldrig av på grund av diverse, kanske lite absurda orsaker. Det var bara att acceptera situationen som den var. Vi gick med era villkor. När du sedan somnade bort, kändes det svårt men ändå som en lättnad för att lida önskar man ingen. Jag insåg att livet håller fast vid bara en tunn tråd ibland och att sann vänskap faktiskt existerar. Din väninna somnade bort bara två veckor efter dig. Ni höll varandra sällskap och ni höll fast vid livet – tillsammans.
Någon som faktiskt inte gett upp livslusten ännu är min 93-åriga morfar. Man får nästan skällor om man kallar honom gammal eller frågar om han behöver hjälp. Jag tänkte skriva att han fortfarande bor hemma (men fortfarande kan vi lämna bort), han bor alltså hemma, städar, lagar mat, snickrar, fixar i trädgården och kör bil själv. Kontakten håller vi via WhatsApp som han laddat ner på sin iPhone. Han följer med börsen och gratulerar alla barnbarn på deras födelsedag. Som liten upplevde han kriget och han har starka åsikter om hur han ser och upplever världen. Det går ändå att diskutera allt med honom (förutom kanske tatueringar) och med åren har vi kunnat öppet prata om till exempel stora känslor och vi säger också varandra hur viktiga vi är för varandra. Efter att min mormor somnade bort, gav han inte upp utan fortsatte framåt med huvudet högt. Idag delar han vardagen med sin nya livskumpan som är som vår andra mormor. Än en gång är detta ett bevis på att omringad av familj och en stark, inte nödvändigtvis kärleksfull, men omtänksam och kanske mer intim relation gör det lättare och roligare att övervinna livets motgångar och kanske den lite monotona vardagen.
Någon som faktiskt inte gett upp livslusten ännu är min 93-åriga morfar. Man får nästan skällor om man kallar honom gammal eller frågar om han behöver hjälp.
Jag beundrar min morfar. Under 93 år har han hunnit uppleva fast hur mycket, sett hur samhället och världen förändrats. Han har inte förskjutit teknologin utan utnyttjat den och gjort den till sin styrka. Jag önskar att jag kunde vara lika öppen till förändring som han. Att kunna ta dagen som den kommer utan att klaga ännu till är en riktig triumf!
Han är en förebild för mig. Vem var den första att lära mig hur man spelar datorspel? Vem lärde hur man skall sköta växter och att man ska plocka bort till exempel ”tjuvarna hos tomaterna”? Hur får man violerna att blomma längre? Byggt oss lekstuga som små? Visat hur man ritar i perspektiv? Lärt oss roliga skämt? Ställt upp och snickrat träföremål till vår dåvarande pop-up butik? Dessutom uppmuntrar och frågar hur det går med konsten och ger ärlig kritik om utställningarna? Min kära morfar!
I högstadiet fyllde vi en sorts studie som räknade ut hur länge vi kommer att leva. Datorprogrammet sade att jag kommer att leva till 86 år. Det skulle inte vara så tokigt. Vi får se vart livet leder och hurdan dans på rosor det kommer att bli…