Morgonen då Hyypiäs flickorna och deras mor på radion fick höra om Meri-Tuulis undergång

Fartyget förliste i närheten av Brahestad 25.9.1947

I soffan i Kullasbacken i Pargas sitter Gun Karlsson, Janeth Pelkonen, Regina Ekqvist och Daniel Strömborg som alla har sin koppling till fartyget Meri-Tuuli som förliste för 75 år sedan. Tillsammans reser de tillbaka i tiden och återger berättelsen om vad som hände för 75 år sedan då ångfartyget Meri-Tuuli förliste i stormen utanför Brahestad. Med ombord fanns Karlssons morfar Arthur Hyypiä som var maskinmästare på båten och hemma från Pargas. Karlsson är bosatt på Åland, men har vuxit upp i Kullasbacken i Pargas. Arthur Hyypiäs son Vieno Hyypiä var också ombord på båten och Pelkonen, som är bosatt i Åbo, berättar att Vieno var hennes pappa. Ekqvist, som är bosatt på Iniö, hade sin pappa Heikki Seppinen med ombord. Strömborg hade i sin tur sin farmors pappa Arthur Hyypiä, med på fartyget.

– Då min mamma hade blivit änka visade hon ett nu gulnat vaxdukshäfte, där läste jag första gången om olyckan. Min mormor hade klippt ut ett tidningsurklipp, som fastnade i mitt minne, berättar Karlsson.

I år är det 75 år sedan fartyget Meri-Tuuli förliste. Hon påbörjade sin färd en lugn och stilla morgon fullastad med aspstockar som skulle fraktas västerut till Husbyvik i grannlandet för att bli tändstickor. Besättningen bestod av 14 personer. Onni Heino från Pargas var kapten på båten och första maskinmästare var Heikki Seppinen, även han hemma från Pargas, liksom Arthur Hyypiä som var andra maskinmästare. Båten hade säkerhetsgranskats i slutet av april, förutom bottnet, och allt var i sin ordning. All räddningsutrustning var också i skick.

Kapten och en matros blev kvar på fartyget

Man avgick från hamnen Toppila i Uleåborg i svag sydostlig vind. Följande dag klockan 15 då fartyget passerade Karleby svängde vinden till sydväst och tilltog. Kaptenen försökte söka skydd vid Ykspihlaja, men fartyget klarade inte av att ta sig fram till hamnen. Samtidigt märktes ett läckage i båten och pumparna startades. På grund av de kraftiga vågorna fungerade inte pumparna med högsta kapacitet. Fartyget vändes om och då man körde i medvind började vattennivån i fartyget att sjunka. Man försökte inte gå in till Brahestads hamn, för då skulle man igen ha tvingats köra i sidovind, så man tog kurs mot Hailuoto. Meri-Tuuli hade ingen radiotelefon och de hårda vågorna ökade läckaget. För att lätta på lasten kapade man linorna på däck, vattnet steg och släckte elden i ångpannan. Samtidigt förlorade man en av livbåtarna, men i den andra livbåten lyckades fem män rädda sig. Kapten och en matros blev kvar på fartyget, men sex man sköljdes överbord.

Morgonen därpå fick Arthur Hyypiäs döttrar och deras mor på radion höra om Meri-Tuulis undergång. De lyssnade på radion, eftersom de visste om att det var storm. Fartyget sjönk vid Brahestad.

– Jag har inte kunnat hitta en tydlig förklaring till orsaken till olyckan annat än att bottnet aldrig granskades före avgången och att besättningen efteråt berättat att båten inte i något skede ens hade nuddat vid någon grynna, så läckan låg tydligen under lasten eftersom den inte kunde lokaliseras, säger Karlsson.

Vieno såg sin pappa drunkna

Karlsson berättar hur tragiskt det var då hennes morbror Vieno endast 19 år gammal, stod på kabyssen och såg sin pappa drunkna. Även Karlssons pappa hade jobbat på fartyget, men han slutade resan före detta hände, eftersom han började studera i Åbo Tekniska Skola.

Ekqvist var bara två månader då olyckan hände och hon säger att man aldrig pratade om det hemma.

– Vi har inte vetat just någonting om detta, man pratade helt enkelt inte om olyckan, säger hon.

Pelkonen instämmer och säger att hon inte hörde någonting om olyckan som barn. Både Ekqvists och Pelkonens pappor överlevde, medan Karlssons morfar omkom.

Ifall någon läsare har minnen från olyckan, får man gärna kontakta redaktionen (pku@aumedia.fi).

Malin Johansson