Nästan 15 år

Efter att ha suttit med i stadsstyrelserummet sedan den nya staden inledde sin verksamhet 2009, har jag nu avstått från den delen av mitt liv som påverkare. Att ha flera viktiga uppdrag inom Varha, bl.a. fullmäktige och styrelsen, har visat sig vara mycket både tids- och tankekrävande, och jag har fortsättningsvis också många andra förtroendeuppdrag.

Då jag ser tillbaka på dessa nästan 15 år blir jag nästan förskräckt över hur mycket som förändrats. Både kommunfältet och världen. Då visste man inte mycket om distansmöten, jag knegade mig till alla möten i stadshuset och tog mig till hemholmen i Nagu vintertid i mörkret (eller under stjärnors glans) över isen skidande, gående eller med sparkstötting. Pandemin förändrade mycket, också till det bättre.

Då 2009 talade man bara om kommunsamgångar, inte om Sotereformer i den tappning som just nu håller på att förverkligas.

De första åren i Väståbolands stad var stormiga. Vi lever ännu i efterdyningar av den tiden, men direkta handgemäng ses inte längre. Detta om detta.

I en dylik stad med diverse motsättningar är det lika bra att konstatera att vi är olika (och också lika på väldigt många sätt) och att det är klokast att satsa på att föra fram det stora spektret av identiteter och styrkor hellre än att försöka förklena dem.

Bredare axlar för skärgårdsturismen, en ny skärgårdsnämnd, en stor ny fin skola i Pargas Pargas, ett ambitiöst miljö- och klimatprogram, en förändrad organisation som betonar livskraften är en utveckling som är positiv och som jag helhjärtat stöder.

Men invånarantalet går ner. Storsatsningen på inflyttning, med betoning på boendemiljö, samhörighet och distansarbete, som jag föreslog i början av pandemin, har inte synts till annat än som små steg här och var. Politikerna har i åratal krävt att inflyttning är allra högst prioriterad i staden, men det kravet har inte mottagits med sådant allvar som vi förväntat oss. Tydligen har stadsdirektören en annan syn på hur inflyttning gynnas som genomsyrande tanke i hela administrationen. Experter har påtalat att även om de flesta kommuner inte kommer att kunna öka sin befolkning, så hör Pargas stad till dem som inte har utnyttjat de fantastiska möjligheter som här finns. Sorgligt. Snart börjar tåget ha gått, och måste man börja skära i servicen finns det ingen återvändo. Det är, som Petri Abrahamsson skrev i sin kolumn för någon vecka sen, dags att göra en ordentlig utvärdering.

Att satsa mera på hyresbostäder är en livsviktig fråga i en stad som kallar sig skärgårdsstad. Det är också en skyldighet för alla kommuner att se till att bristen på social- och hälsovårdspersonal åtminstone inte förvärras av att de som vill komma inte hittar en bostad till överkomlig hyra. Detta är i allra högsta grad akut i skärgården, men behöver lösas i hela staden.

I en kommun är ekonomin ibland bra, ibland dålig. Det går i vågor, precis som Skärgårdshavet. Det viktigaste är att inte bli i panik då det börjar gå sämre, som för ca 10 år sedan då man i stadshuset fick för sig att flytta Nagus högstadium till Korpo. Det blev aldrig av då Naguborna gick man och kvinna ur huset och försvarade sin skola och sin framtid (likaså Korpos). I dag är skolan vida känd bl.a. för sin fantastiska kreativa Skärgårdskunskap (som jag gjorde en motion om samma kväll beslutet fattades om att bevara skolan). Nagus starka samhörighet och utvecklingsiver kvarstår. Tack och lov lyssnande fullmäktige då på invånarna. Det bör man göra också framöver, ett starkt engagemang för sin närmiljö är en stor rikedom.

Varje kommun finns till för sina invånare.

Ha en skön sommar!