Naturskyddarens samvete

Senast i det skedet då jag gick med i styrelsen för Pargas naturskyddsförening, började min bekantskapskrets se mig som en naturskyddare. Jag stänger mina ögon och smakar på ordet ”naturskyddare”. Jag ser en figur som använder en gammal tröja och kedjar sig fast i en grävmaskin eller i ett träd och luktar naturprodukter. Denna beskrivning är förstås långt ifrån verkligheten. Det finns många slag av oss naturskyddare. Det som dock förenar oss alla är oron för jordens kapacitet och viljan att hitta mera hållbara lösningar för att garantera en framtid för kommande generationer oberoende art.

För några år sedan började mitt samvete göra sig påmint. På grund av min livsstil upplever jag ibland att jag är ett hån mot naturskyddaren. Kan jag avnjuta en god biff eller kebab en gång i månaden? Biffkor producerar som känt alltför mycket koldioxidutsläpp. Köper jag för mycket kläder, där man i tillverkningen använder skamlöst mycket vatten och energi, och sedan kastar bort kläderna då de gått ur mode? Om jag spelar golf, bidrar jag då till en ytterligare övergödning av Östersjön, då de starka gödselmedlen rinner ner i havet med regnvattnet från golfplanen? Kunde skogen eller kärret som fått ge vika för golfplanen, ha varit en värdefull levnadsplats för våra inhemska djur? Och hur är det att resa på semester en gång om året till Grekland? Kan man ens tänka på det mera?

Det här tankesättet är mentalt tungt och ofta skenheligt. Jag gör motstridiga val och med mitt typiska västerländska levnadssätt, som vant sig vid överflöd, belastar jag min miljö och konsumerar onödigt mycket. Jag har märkt att mitt dåliga samvete har lett mig i rätt riktning. Då jag köper något nytt eller planerar en resa, funderar jag nuförtiden mera på hur dessa påverkar klimatet och hurudana spår jag lämnar efter mig. Jag märker att jag hela tiden konsumerar mindre och väljer mera hållbara lösningar. Jag reparerar ofta gamla saker istället för att köpa nya. Då jag ibland bestämmer mig för att köpa nytt, väljer jag en hållbar produkt av hög kvalitet och inget billigt skräp.

Mitt eget motiv till att gå med i naturskyddsverksamheten var min kärlek till den finska naturen som jag upplevt genom mina fritidsintressen. Så länge som jag kommer ihåg har jag tillbringat sommarkvällar med fiskespöt i handen på havet eller vid ån och vandrat i närliggande skogar för att plocka svamp och bär som vilken karelsk mormor som helst.

Det ekonomiska utnyttjandet av skogarna har förstört mina kära svampskogar och jag har upplevt Östersjöns övergödning på nära håll, precis som alla Pargasbor.

Det är ändå inte troligt att jag någonsin blir en ensamförsörjande eremit med tröja som lever utan koldioxidavtryck. Jag kommer aldrig att klara mig utan en egen bil och mina fritidsintressen kommer fortsättningsvis att ha en påverkan på miljön, åtminstone indirekt. Jag kommer säkert förr eller senare att vara tvungen att acceptera det.

Kanske vi också förr eller senare, trots att vårt samvete ibland sviktar då kunskapen och förståelsen ökar, kan lära oss att stå bakom våra beslut utan att beskylla oss själva. Mitt råd, som inte kostar något och onekligen är lite löst, utgående från min korta livserfarenhet för att hitta det inre lugnet, är att ofta försöka göra val som man själv tycker att är de rätta och framförallt att ta ansvar för sina handlingar. Som man sår får man skörda.

Jaakko Lento

Styrelsemedlem i Pargas naturskyddsförening.

Bosatt i Skräbböle sedan åtta år tillbaka.

Översättning: Malin Johansson