Nytt år, igen

Jag försöker vänja mig vid att skriva 2025. Det nya året som alla hoppas på, vartenda år hoppas vi att det ska bli bättre. Nya tag, nya utmaningar från och med den 1 januari.

Oftast är skillnaden inte särskilt märkbar, världen ändrar inte nämnvärt på en natt (tack och lov), vi är samma personer som i december. Andra kulturer firar sina nyår vid andra tidpunkter, så i och för sig är det ju ingen skillnad när man avger sina löften om bot och bättring när det gäller ovanor och tillkortakommanden.

Våra nyårslöften håller i sig längre eller kortare tider. Om man ger upp tidigt, kan det leda till dåligt samvete (om man har ett sådant), man kanske förlorar ansiktet inför omgivningen, man verkar opålitlig, blir utskrattad och hånad av folk som säjer ”vadvardetjag sa” och det nya året blir inte alls bättre på något sätt.

Många av oss har ju tyvärr en flexibel ryggrad som böjer sig lätt, ett samvete som är rent, för att man aldrig använder det, en förmåga att vifta bort sina svaga sidor och bara lufsa vidare. Man hittar på de mest hjärtnypande bortförklaringar och undanflykter, man prokrastinerar och fuskarför att man inte håller sina nyårslöften.

Så finns det förstås de där sällsynta kämparna, som stenhårt håller fast vid vad de lovat, sig själva och andra. Tålmodigt och metodiskt genomför de sina uppdrag som de har planerat, har de lovat att sluta röka, så tuggar de frenetiskt på sina nikotintuggummin, trots att de förmodligen tycker de smakar pyton. Har man lovat så har man. Man biter bokstavligen ihop.

I år känns ingenting riktigt stabilt, världen håller på att förändras. Inte till det bättre, verkar det som, utan tvärtom. Nu dyker det upp allt flera fula nunor med onda avsikter och mycket pengar, mäktiga män som styr sina marionetter som i sin tur styr världens största riken, den röda knappen som kan förstöra hela jorden är i händerna på dårar. Terrorbalansen sviktar, och vi befinner oss nära världskrig.

Men här, i lilla Pargas, knagglar vi på, och kanske för att förhindra att råka i panik, fortsätter vi att leva som vanligt, käbbla om småsaker, sucka över den usla vintern, klaga på Staden, vem som är mera orättvist behandlad och huruvida det var betär förr och om det borde vara mera liv på Köpmansgatan och att det aldrig händer något i den här hålan.

Men här, i lilla Pargas, knagglar vi på, och kanske för att förhindra att råka i panik, fortsätter vi att leva som vanligt, käbbla om småsaker, sucka över den usla vintern, klaga på Staden, vem som är mera orättvist behandlad och huruvida det var betär förr och om det borde vara mera liv på Köpmansgatan och att det aldrig händer något i den här hålan.

Kanske vi borde vara glada och tacksamma för den saken och ägna år 2025 till att vara snälla mot varandra och allt levande. Och njuta av det stilla småstadslivet, så länge vi ännu kan...

Mot våren!