Om jag vore någon annan?

Har du någon gång velat vara någon annan? En vacker filmstjärna eller toppidrottare som badar i gränslös uppskattning och dyrkan? Hur skulle det kännas att vara lika smart och framgångsrik som Bill Gates eller Linus Torvalds? Du skulle ha mer pengar än du någonsin kan behöva, att lära sig nya saker skulle alltid vara lekande lätt och du kan själv bestämma när det är dags att gå i pension.

Avund är en av de sju dödssynderna. Trots att känslan i fråga oftast är mindre åtråvärd, har de flesta av oss erfarenhet av den åtminstone i egenskap av den som är avundssjuk. Det sägs att det är onödigt att jämföra sig själv med andra och att det endast föder mera negativa tankar.

I extrema fall kan en avundssjuk människa försöka förstöra en annans lycka för egen njutnings skull. Inom underhållningsbranschen är det här alltför allmänt. I Beverly Hills finns det många som till och med livnär sig på ryktesspridning och att skapa oreda. Nöjet av att sabba för någon kändis blir ändå oftast kortvarigt och gynnar egentligen ingen.

Emellanåt kan ändå en känsla av avundssjuka och jämförelse med andra vara det som krävs för att man ska komma i gång och få upp styrfarten. Om man lyckas kanalisera avundssjukan till kraft att utveckla sig själv är man ändå inne på rätt spår.

Skulle jag glida fram som på en räkmacka om jag hade oändligt med pengar? Vore jag lyckligare, om alla jag mötte på gatan vände sig om och beundrade min skönhet och om jag kunde allt om allting? Lyckan är inget konstant tillstånd. Alla har dessvärre inte samma utgångsläge i livet, inte ens i Finland.

Världshistorien känner till en hel del 27-åriga, stenrika och avgudade, men självdestruktiva musiker. Också de lyckligt lottade kan bli deprimerade, precis som de som lever mitt i en krigszon kan uppleva glädje.

Måhända också Bill Gates blir stressad och sur under sina arbetsresor då han tvingas vara borta från sin familj och hela tiden måste träffa nya människor. Intelligenta människor blir säkert frustrerade då de försöker diskutera med oss mindre begåvade individer.

Det är svårt att tro att det finns en sådan penningsumma som skulle garantera ett helt och hållet sorglöst liv. Om jag skulle vara Lauri Markkanen, skulle jag sannolikt slå huvudet i varje dörrkarm. Min diet skulle vara ytterst ensidig och jag skulle inte få smaska i mig vad som helst ens på lördagar. Det låter väldigt jobbigt utan att ens ha prövat på det.

Ett liv som kändis passar bara ett fåtal, och jag är inte en av dem. Trots att jag kan känna avundssjuka gentemot framgångsrika människor, vill jag inte vara någon annan än just mig själv.

Jag ser upp till experter som är oerhört sakkunniga på något specifikt område. De kan vara utrikespolitiska forskare, konstexperter eller andra sakkunniga inom sina egna branscher.

Mitt avund hör helt enkelt ihop med att jag aldrig varit typen som sätter sig in i varje minsta detalj eller annars heller är särskilt noggrann. ’Att sätta sig in i’ betyder i mitt fall en snabb googling och att man sätter i gång. Min lärstig brukar oftast ta en sväng via bakfoten.

Fastän jag enligt mig själv klarat mig hyfsat i livet med den här stilen, tycker jag att sann expertis och sakkunnighet är underskattat. Särskilt märks det av i dagens samhälle, där fakta förvrängs och verifierad kunskap är ovärderlig. Jag har försökt att bli mer tålmodig och på riktigt sätta mig in i saker mer grundligt innan jag kavlar upp ärmarna.

Känslan av avund och behovet att jämföra sig med andra är normalt, ibland till och med helt sunt. Det viktigaste är att man förstår att man inte kan bota kronisk misär genom att drömma om någon annans liv – och att också andra har hål i stövlarna ibland. Man kan inte få allt – och lycka kan inte köpas. Den egna lyckan smider du sakta men säkert, ett slag i taget, med de verktyg som lämpar sig för dina egna händer.

Jaakko Lento

Författaren är en Skräbbölebo som förundras över världen och styrelselemedlem i Pargas naturskyddsförening

Översättning: Mikael Heinrichs