Om våren

Det våras med fart och jag hinner inte ens längta efter den där skira grönskan och det blåsippsblåa bland döda löv, kvistar och grässtrån, innan det redan är över. Sommarvärmen överrumplar oss alla och det blir bråttom att putsa utemöbler, rigga upp parasoll, kratta, plantera, tvätta fönster, damma ut vinterangsten, föra upp dunjacka och yllemössor på vinden, rulla ihop unkna mattor i väntan på skurborste och tallsåpa, plocka undan påskpynt, kvarglömda tomtar som fallit ner bakom byrån, konstatera att julgardinen i gästrummet hänger kvar sen i julas. Eller var det för två år sedan?

Tiden bara rusar iväg, själv blir man bara trögare och långsammare. Hade tänkt hinna med så mycket, julen skulle bli så genomtänkt och mysig, men orken tog slut, hade tänkt skriva små kluriga verser på allas julklappar (det tänker jag varje år...), moppa golv, lägga på fräscha, rena mattor, som ju då inte hade blivit skurade undersommaren, utan ligger fortfarande och väntar i garaget, hoprullade och med tallsåpaflaskan och skurborsten förväntansfullt balanserande överst på högen. Det blev som det blev, och vips var det redan sportlovstider och innan jag hunnit säja ”takdropp”blev det påsk. Påsken skulle också bli den bästa ever, pyntat och fint. Snart ska sedan påskpyntet tillbaka i sin låda och upp på vinden, tills det är dags för julpyntet, fortare än kvickt.

Jag har fantiserat hur det ska vara att sitta där och njuta och lyssna på fågelsången och begrunda naturens under. Jag hoppas det blir av innan höstvindarna viner runt knutarna och tranorna har flugit iväg för längesen.

Vi ska också hinna ut till landet och greja lite, innan slyet växer högt som häcken vid Törnrosas slott, ogenomträngligt och taggigt. Jag har fantiserat hur det ska vara att sitta där och njuta och lyssna på fågelsången och begrunda naturens under. Jag hoppas det blir av innan höstvindarna viner runt knutarna och tranorna har flugit iväg för längesen.

Det blir inte alls bättre av att gräma sig över tiden, eller vad man borde ha gjort. Inte har det väl så stor betydelse med allt det där pyntandet och skurandet, eller hur? Men då det är så svårt att koppla av, utan att drabbas av dåligt samvete och kanske lite skam över att man inte har det lika hygge och mysigt och underbart som ”alla andra” verkar ha det – om man ska tro på folks foton på Facebook, Ernst Kirschsteiger, Suomen Kaunnein Koti, Huvila ja Huussi osv. Jag försöker intala mig själv att det inte är så på riktigt, att jag inte måste ha det så perfekt, att jag nog duger och who cares, egentligen...snart är ju julen, påsken, vappen, midsommaren, och ja, hela livet ändå över!

Det skulle bara gälla att acceptera att man är som man är, och vidpass 70+ är det ingen idé att försöka bli något annat, inte sant? Men..... Dessutom, det att våren kom så fort, kan vi skylla på klimatförändringen, inte på min allt sämre tidsuppfattning!

Så, carpe jäkla diem, allihopa. Fånga dagen, om ni hinner få ifatt den!

Allt gott!