Ordlös kommunikation

När min fru och jag är ute med båt och lägger till vid en brygga behövs inga ord. Vi har gjort det hundratals gånger och vardera vet precis vad som ska göras. Jag sköter aktern och hon fören.

Det börjar med att jag ser efter om jag ska använda bojkrok eller ankare, kopplar ankaret till ankarlinan. Hon sätter ut fendrar och tar stegen som hänger utanför aktern och fäster den framme i fören. Sen kollar hon om förtöjningsrepen kan användas eller om det behövs längre rep.

Jag lägger ut ankaret, håller i ankarlinan och kör mot bryggan. Hon ger ett tecken med handen när vi är på lagom avstånd. Jag slår på backen kort så att farten stannar. Hon stiger i land och förtöjer varefter jag spänner ankarlinan. Motorn får gå några minuter innan jag stänger av den. Under tiden börjar hon med kaffekok och jag tar en vilopaus efter ett par timmars körning.

Hemma behöver man nog i allmänhet prata för att allt skall gå smidigt. Vi är båda ”omnipotenta”, klarar av de flesta sysslor (ordet är lånat från stamcellsbiologi, och avser där att stamcellen kan bli muskelcell, nervcell eller vilken cell som helst). När vi stiger upp på morgonen vet vi inte vem som ska handla eller laga mat. Fram mot tio måste man i försiktiga ord komma överens. ”Tänkte du laga mat idag?”, ”Jag kan laga mat, kan du göra sallad?”, ”Nån borde säkert gå och handla!”

Trots att vi är mångkunniga finns det ändå uppgifter som bara den ena gör. Jag har inte använt mangel eller symaskin, min fru klättrar inte upp på stege och tvättar fönster i andra våningen, eller beskär vildvinet som flera gånger om året växer upp på taket.

Ett jobb som görs helt ordlöst är vikning av lakan före manglingen. Båda tar tag i lakanshörnen i var sin kortända, lyfter händerna och slår ut och ner med händerna samtidigt så att det hörs en smäll och lakanet spänns som ett segel. Det här gör man tre gånger, inte flera och inte färre! Sen viker man lakanet på längden längs mitten och ännu en gång så att tyget är fyrdubbelt.

Sen följer det moment som får mig att dra på mun, ”korsdraget”. Då får vi luta oss bakåt och sätta hela vikten på att spänna lakanet i kors från hörn till hörn. Vikning av lakan är ett ritualiserat pararbete som har gått vidare i oförändrad form från mor till dotter generation efter generation.

Kommunikation utan ljud förekommer också hos fåglar. Ritualiserade rörelser med signalfunktion är vanliga i samband med fåglars parningsbeteende. Hanen börjar med en huvudrörelse som är en signal till honan. Hon svarar på den med en rörelse som fungerar som signal åt hanen som i sin tur svarar. Om den ena parten ger fel signal bryts räckan av rörelser och det blir ingen parning.

Den mest raffinerade formen av ordlös kommunikation finns hos fjärilar. Den sker med hjälp av feromoner, ämnen som har samma verkan som hormoner och utsöndras till luften av honan. Om hanen nås av en feromonmolekyl, vaknar parningsdriften och den flyger mot vinden tills den hittar honan och parar sig.

Feromoner lär vara aktiva också vid mänsklig parbildning, men det får vi ta en annan gång :).

Kari Penttinen

Biolog, pensionerad rektor från Fiskeriskolan