Pålitligt bollplank är a och o

Om en och en halv vecka presenteras sommarens pjäs för alla involverade. Doris – Flickan i läderrock har premiär den 28 juni på Lillholmen.

För manusförfattaren Skini Lindgård betyder det att arbetet i princip börjar vara klart. Åtminstone det mesta borde sitta i det här skedet.

– Riddo Ridberg hade precis mejlat mig ett förslag till castingen och det är alltid spännande. Det är så många steg i processen som är så roliga. Först försöker man få ihop manuset på något vänster, sedan är kollationeringen det första stora steget då alla är med, säger Lindgård.

Ett annat stort spänningsmoment är uppropet, som i år ordnades i slutet av januari.

– Det är intressant att se vem som dyker upp och vem man får lov att ringa och övertala. Förstås är det svårt för många av ungdomarna som inte nödvändigtvis vet om eller var de har sommarjobb.

Att det blev en fristående fortsättning på ”trilogin” med närhistoriska pjäser var aldrig någon självklarhet. Och en regelrätt trilogi är det inte, eftersom det inte finns en kontinuitet och gemensam röd tråd från Vill du slejkas? och 60-talet via Jukebox och 70-talet till sommarens Doris – Flickan i läderrock och 80-talet.

– Jag var ju själv småbarnsmamma på 80-talet så jag tycker att jag inte var så mycket med på den tiden. Men då vi hade möte med konstnärliga rådet så tyckte de att nog kan jag väl skriva ... I och för sig är visserligen Doris också småbarnsmamma.

Produktionsteamet består till stora delar av bekanta ansikten, men en helt ny nuna finns också med. Kostymören Timjami Varamäki är ursprungligen från Jyväskylä och gör under våren klart med sina magisterstudier vid Aaltouniversitetet.

Bandet har också en större roll än förr med flera repliker. Pjäsen handlar om Doris, som sjunger i ett band som samtidigt är hennes andningshål i den tunga vardagen.

Den geografiska inramningen blir även den litet annan än publiken varit van med. Pargas har rätt ofta varit en central punkt i Teaterboulages sommarpjäser, men så är inte fallet denna gång. Pjäsen utspelar sig ”någonstans i Åboland”, men är inte lika ortsspecifik som tidigare.

– Kivitasku och Råttis Rock nämns nog, men annars kan händelserna i princip utspela sig var som helst, säger Lindgård.

Men målgruppen – den är väl mer än klart definierad. Eller?

– Målgruppen är först och främst sådana som kommer ihåg 80-talet på gott och ont, men varför inte också yngre. Men för barn passar den kanske inte riktigt, säger Lindgård.

Då både 60- och 70-talspjäserna blev så framgångsrika, har du känt av pressen att leverera också nu?

– I början var det nog så, men efter en tid kom jag fram till att jag helt enkelt inte kan tänka så. Då det kommer dialog så kommer det. Jag har också haft bollplank som hjälp, bland annat Bobo Lundén. Han har hjälpt till med att plocka bort sådant som inte var väsentligt. Det gäller att ha ett bollplank som man kan lita på. Och sedan är det ju regissörens problem att få det hela att fungera på scenen ...

Hur fungerar skrivprocessen för din del?

– Oftast skriver jag efter en träff med teamet och börjar fundera på vilka lösa trådar som finns. Jag behöver bollplanket, för annars kör jag lätt fast. Det är bra att träffa nytt folk för att få igång processen. Skrivandet är ett lagarbete trots att man sist och slutligen gör det ensam.

Då det handlar om åttiotalet är det rätt självklart att musiken – på gott och ont – har en stor roll. Men också där gäller det att kompromissa, intygar Lindgård.

– Men ibland får också jag min vilja igenom, skrattar hon.

Hur långt tänker du själv på castingen då du skriver, har du ofta någon särskild person i åtanke?

– Det beror på, men nu gör ju Mecki Ruokolahti huvudrollen. Hon är så pass rutinerad att man vågar låta henne pröva på alla dessa känslor. För mig som manusförfattare är det skönt att ha en så tydligt definierad huvudroll.

Skrivarbetet inleddes sakta mak i höst, men har enligt Lindgård gått snabbare än senast.

– Nu är det bara att lita på dem som läst igenom manuset och godkänt det. Jag får väl vänta på recensionen med rubriken Totalfiasko – efter två lyckade pjäser, skrockar hon.

–Nä, helt det finns vansinniga scener, men också sorgliga sådana. Pjäsen är en verklig känslornas berg-och-dalbana. Det ska bli spännande att se hur det hela fungerar på scenen.

Mikael Heinrichs

050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi