Paris med en cyklists ögon

Jag trycker på knappen och maskinen sätts på. PlayStation ger sitt igenkännliga och bekanta ljud. Spelet kan börja. Bilarnas hjul tjuter då de gasar iväg. Ett varv, två, tre och i mål.

Så känns det ibland då man cyklar i Paris. Det är egentligen ganska lätt att cykla här för man behöver inte följa några regler precis. Man måste bara ta sin plats, våga göra det. Man tittar till vänster och sedan till höger, ingen. Då kan man cykla vidare. Från plats A till plats B. Inte svårare än så.

Det här med att äga en cykel eller använda sig av en cykel i staden väcker mycket olika åsikter. De första månaderna i vår nya lägenhet fick vi ständigt gräla med "den gamla tanten från första våningen" som styr och ställer, spionerar på byggnadens alla invånare. Hon vet allt som händer i byggnaden och hur allt fungerar eller borde fungera enligt henne. Hon var övertygad om att min hopvikbara cykel skulle förstöra trappuppgångens målningsfärg. I källaren fick man inte heller sätta sin cykel efter ett visst klockslag, för då kunde man väcka grannarna då källardörren har ett "sådant eländigt ljud". Julgubben från tredje våningen som bor i sina egen värld tittar bara häpet på en och börjar sjunga en låt som handlar om cyklar då man går förbi. Dörrgrannen ger en den där förstående blicken då han galant bär på sin stora cykel ner för trapporna.

En annan av byggnadens invånare håller upp ytterdörren för oss medan han skrattretandes invänder att han vet nog hur försiktig man måste vara med sina cyklar här. Men värst av allt är nog turisterna. De är så begeistrade av staden att de går överallt – till och med på cykelvägarna, de utmärkta cykelvägarna. Hur än man ringer på sin klocka fortsätter de att gå på cykelvägen. Man hinner riktigt ikapp dem och till slut hamnar man stanna för att låta de överraskade turisterna byta trottoar. Hur sedan utbytet framskrider beror på med vilken fot man stigit upp ur sängen samma morgon, om det regnar eller om solen skiner. C´est Paris, så som det ska vara!

Trots allt detta känns det ändå bra att cykla i Paris. I många fall är det snabbare och man hålls i skick i stadens alla upp- och nedförsbackar. Paris ser ganska annorlunda ut om man tittar på den genom en cyklists ögon: man upptäcker nya genvägar och man inser att sist och slutligen är staden inte så stor bara man får koll på alla dess labyrinter!

Det går också att hyra elcyklar, men innan de har fullt batteri och är helt och hållet funktionella, utan att det saknas en pedal eller att människorna lämnat skräp i korgarna så behövs det nog en helt ny kolumn för dessa historier…

Så som under PlayStation spelet kan det plötsligt dyka upp hinder på vägen. Så kan det även hända i Paris. Människorna hoppar fram mellan två parkerade bilar med ansiktena fastlimmade i sina mobiltelefoner (de har säkert inte lyssnat på Sås & Kopp då de var små…). Båda parterna blir skrämda, ibland blir det skrik och gräl. Man blir så rädd att känslorna tar över. Som tur är har jag aldrig fysiskt åkt in i någon ännu. Man får även väja för ivriga duvor, glasskärvor, hundbajs, andra cyklister och råttliken. Det gäller att ha ögonen ordentligt öppna, men som i PlayStation spelet, går det bättre desto mer man spelar det.

Sandra Wallin/Sandy Bee

Fria konstens pionjär och tatuerare, Paris