PK på byabesök på Holmo: ”Här händer ingenting utan att alla vet om det”
Då man kör av Vånofärjan och bilen rullar in på Mielisholmsvägen infinner sig ett lugn. Det är bara under kyliga kvällar det kan bli oroligt då Axa-pigan ger sig till känna.
– Här är ni mitt i byn, säger Krister ”Loppi” Henriksson då PK stiger ur bilen vid Uppgård på Holmo.
Här på Holmo eller Mielisholm som är en ö i Pargas sydöstra del, cirka 10 kilometer från centrum, bor han och sambon Kitty Abrahamsson tillsammans med barnen Ronja (7) och Emil (4) som hälsar oss välkomna med hunden Raipe i spetsen. Vi slår oss ner kring det stora bordet på terrassen och Loppi serverar kaffe och thé i väntan på att familjen Karlsson ska dyka upp. De bor grannar med Abrahamssons.
Kitty är femte generationen på Uppgård, som år 1910 köptes av Emilia Abrahamsson. Till gården hör cirka 180 hektar mark och den huvudsakliga verksamheten utgörs av naturbeteskött, både från lamm och från kor.
Förutom gården på Holmo, driver Kitty och Loppi även Majvik gård på Kopparö. Kitty är bonde på heltid, medan Loppi är färjförare på Sorpofärjan eller ”kryssningsvärd” som han skämtsamt säger.
– Vi träffades på forneldarna för 6 år sedan, berättar han.
Det dröjer inte länge innan Markus (48), Jessica (45), William (22), Melissa (8) och Cassandra (7) dyker upp tillsammans med Markus mamma Kristina (77). Kristina är född och uppvuxen på Holmo och har bott så gott som hela sitt liv på ön – men 13 år har hon också bott i Nagu där hon träffade sin man Lasse. De flyttade sedan tillbaka till Holmo 1979 och tog över Kristinas pappas gård Nästgård. Hon minns barndomen på Holmo med värme.
– Det var aldrig kallt eller regnigt, sjövattnet var alltid varmt och snö fanns det varje vinter.
Hon berättar hur det ordnades skidtävling mellan Våno och Holmo och hur det nu kom sig så var det alltid Holmo som vann. Granö hade storskidaren Paavo Laakso och grannbyn Våno avundades den duktiga skidåkaren.
– Våno ville ändra på reglerna, ”Granö hörde ju inte till Holmo by”, men var i samma folkskoldistrikt, berättar Kristina.
Hon växte upp under efterkrigstiden då det fanns dåligt med skor, och ”plomsa” man med stövlarna i något dike fick man vara inne resten av dagen då man inte hade andra att ta tilll. I Kristinas barndom fanns det heller ingen färja över Vånsundet, det var först i slutet av 1950-talet som vägfärjan kom.
”Kommungubbarna” ansåg det vara för farligt att fara över isrännan till Våno, så Holmo fick egen folkskola 1921–1954, säger Kristina och berättar att hon hann gå första klassen i skolan hemma i salen.
– Vi var två elever inskrivna på första klassen höstterminen 1953, jag och Kittys farbror Olof.
Markus och Jessica som nu driver familjegården Nästgård berättar att de har omkring 100 får och till gården hör 68 hektar mark.
Markus jobbar med fartygsplanering på företaget Foreship och Jessica jobbar på fabriken Norcolour som finns på Holmo. Fabriken tillverkar färgkartor och sysselsätter ett tjugotal personer på ön.
Förutom att företagsamheten blomstrar på Holmo har man också bedrivit lantmannaverksamhet här i över 100 år. År 2021 firade Holmo lantmannaklubb 100 års jubileum och utgav i samband med det en historik ”Om Holmo” som bygger på klubbens protokoll.
Kristina berättar att äldsta levande Holmobo just nu, Gerda Korsman, född år 1937, har bidragit till historiken med minnen om strandbebyggelsen på Holmo.
Många andra bybor och utflyttade delade också med sig av minnen och fotografier.
– Lantmannaklubben är Finlands äldsta och grundades 1921 av Elis från Västergård och Kristinas farfar, berättar Markus som är sekreterare i klubben.
Kitty har också fungerat som sekreterare i klubben i 10 år, men är inte längre aktiv, däremot är hennes far Dick ordförande.
På Holmo bor i dag cirka 60–70 fastboende, medan sommargästerna är långt över 100 till antalet. Till ytan är Holmo cirka 500 hektar – och ännu större skulle ön vara, om det inte var för ett pokerspel förr i tiden då man förlorade Skravsö till Heisala. Ett viktigt landmärke i byn ångbåtsbryggan ”dit allt kärrades förr i tiden”.
– Det fraktades sockerbetor till Salo med skutor och mjölken till mejeriet på Malmen med mjölkbåten, säger Kristina.
Förr i tiden fanns det också en butik i Bergviken och i grannbyarna Våno och Attu.
I dag är livet på Holmo betydligt lättare då det med 15 minuters mellanrum går en färja till fastlandet med undantag från några längre pauser under dagen.
Kitty och Loppi berättar att det ofta blir flera resor per dag till Malmen i och med barnens hobbyer och så försäljningen via Reko. Men att flytta närmare centrum har de inget behov av, de trivs med lugnet på Holmo.
– Här händer ingenting utan att alla vet om det, säger Loppi och skrattar.
Om det sedan är bra eller dåligt må vara osagt.
– En stor orsak till lugnet här är nog färjan, konstaterar Markus och förklarar att den fungerar som en slags säkerhet, man vet vem som rör sig på ön.
Men under kyliga nätter kan det ibland knaka till i väggarna på Uppgård. Sägen säger att det är pigan Axa som spökar i huset. Hon bodde en gång i tiden på gården och var piga i huset.
– Hon var hjärtlig och vänlig till vissa, men inte till andra, förklarar Kitty och säger att hon nog tror att Axa trots allt bara vill väl och är en beskyddande själ för huset.