Rollmodeller

Då jag satt med i utvecklings- och hållbarhetsrådet på Åland funderade vi ofta på vad vi kunde göra för att få invånarna på Åland att leva mera hållbart. I det hållbara samhället mår individer, företag och organisationer bra och verkar inom naturens gränser. Det betyder bl.a. mindre användning av fossila bränslen, metaller och svårnedbrytbara ämnen, att det vi tar ut från naturen inte ska vara mer än den tål, men även social hållbarhet såsom större inflytande för invånarna, möjlighet till självutveckling och opartisk behandling, att vi finner mening med livet. Varje gång kom vi fram till att det är genom exemplets makt, att helt enkelt leva som man lär som vi kan få befolkningen med oss. De som har synliga positioner i samhället måste agera rollmodeller. Ju högre upp på samhällsstegen du befinner dig, desto viktigare är det att agera som en förebild. Vill vi att människor ska cykla eller gå i stället för att ta bilen ska vi börja med oss själva och alltid när det är möjligt ta ”fillaren”. I Mariehamn där avstånden är korta (Mariehamns yta är 1 x 11 km) är det i princip möjligt att alltid ta cykeln och det blev en tävling för mig att göra det. Jag lekfullt ”förbjöd” finanschefen att ta bilen till jobbet eftersom han bodde så nära arbetsplatsen. Jag frågade fullmäktigeledamöter hur de tagit sig till mötet och påminde om cykeln för att väcka en tanke då bilparkeringen ofta var full när vi hade fullmäktigemöten.

I stadshuset hade vi ett par elcyklar som personalen kunde boka för att ta sig till olika möten och träffar dagtid. Ofta var man snabbare på cykel i stället för att först gå till bilparkeringen, sen köra från punkt A till punkt B och därefter leta parkeringsplats. I Åbo centrum med alla vägbyggen och bilköer är man nog mången gång snabbare på cykel än med bil. Ännu har vi inte arbetsplatscyklar på min nuvarande arbetsplats, men det borde vi ha. Vi behöver minska utsläppen från trafiken främst i stadskärnor inte bara på grund av utsläppen och bullret utan också för att trafiken är en stor bov då det kommer till mikroplastutsläpp då små gummipartiklar som slits loss från däcken vid körning hamnar med dagvattnet från vägnäten vidare ut till våra havsvikar. Men då måste vi också göra det lätt att använda cykel. Det behövs mer cykelvägar, cykeltak och omklädningsrum på arbetsplatserna. Då vi rör på oss får vi samtidigt motion och uteluft som vi behöver mer av, inte mindre.

Det rimmar därför illa med alla klimatmål, målen för att främja en motionsinriktad livsstil (vuxna i rörelse) och spartalkon som nog medborgarna behöver förstå är nödvändiga när beslutsfattare i riksdagen åker taxi på riksdagens (samhällets) bekostnad ofta och korta sträckor. Under en tidsperiod mellan april och juni åkte en riksdagsledamot hela 91 gånger med taxi (18 av dem var under två kilometer) för totalt 2 290,40 euro. Att ledamoten dessutom påstod att alla taxiresor var befogade för att hen behövde föra hemliga diskussioner i taxin som man inte skulle kunna föra i en spårvagn och att hen ibland hade bagage med sig gör saken ännu värre. Tilliten till beslutsfattarna minskar med sådana kommentarer. En annan ledamot åkte taxi till jobbet (riksdagen) i strid med riksdagens eget resedirektiv. Enbart under granskningsperiodens maj månad åkte ledamoten 30 gånger taxi där distansen var under två kilometer och några resor var till och med så korta som 1,1 kilometer!

När jag arbetade för minister Enestam och fick mitt taxikort sa han att han satte en ära i att inte figurera i kvällspressen som den som utnyttjade taxikortet mest. Jag säger inte att rikspolitiker inte får åka taxi, men om de faktiskt menar allvar med att vi ska minska våra utsläpp, röra på oss mer och få ner statens utgifter ska de börja med sig själva. Eller är det gör inte som vi gör utan som vi säger som gäller? Kanske de två herrarna kan börja med att skaffa elcyklar till riksdagen med korg både framtill och baktill så ryms även bagaget med på cykeln!

Barbara Heinonen

Häradsfogde och Pargaskorv