Rynkor av solsken

Sommarboken. Tove Jansson. Jag hoppar tillbaka till min barndom, till alla de kära minnen skapade i skärgården, nära havet, vid klipporna, på stranden, på vänners och släktingars sommarstugor. Vad vi hade det skönt och fint!

Vi åkte på äventyr, simmade i djupa vatten, brände oss i solen och åt glada och nöjda vår resepicknick. Kex som vi inte annars tyckte om smakade så gott ute i den friska luften. Det var livet det. Lyckliga dagar. Jag kan identifiera mig med Sophia men även med hennes mormor. Kanske ännu mera med mormorn, för jag tror att jag håller på att bli gammal. Äldre.

Jag trivs inte mera bland folk. Jag tycker om att vara hemma och hålla på med mitt. Ha mitt eget lugn och ro. Min takt. Samtidigt känns det som om jag inte har någon sorts koll över mitt liv. Är det nödvändigt? Jag tar dagen som den kommer, fast jag oavbrutet och smått omedvetet repeterar mina så att säga dagliga rutiner. Så skall det väl vara på äldre dar? Leva på en holme, på sin lilla öde ö. Det låter lockande, tillfredsställande. Just nu i alla fall.

För ett par månader sedan hittade jag mitt första vita hårstrå. Det var ett äkta fynd. Det var så vackert och vitt. Det tittade envist fram bland alla mina andra bruna hårstrån. Det var därför jag upptäckte det så lätt. Kanske jag borde ha sparat det men det hann försvinna från hyllan i badrummet förrän jag hann tänka på det desto mera. Nya vita hårstrån kommer säkert att dyka upp inom när framtid. Vi har snyggt vitt hår i släkten så jag är inte så orolig. Tvärtom så roar det mig lite. Yngre blir man sen inte längre. Bra så.

Jag har också börjat få rynkor runt min mun. Eller de liknar kanske mer på två streck. Ett på var sin sida om munnen. De syns speciellt då jag ler. Jag tycker faktiskt om dem. Ibland bildas upphöjda påsar under mina ögon, som tur finns det ögonkräm för sådant. Det är en ganska värdefull kräm, men den tycks hjälpa. Den är värt pengarna med andra ord. Jag undrar vad de sätter i det då det fungerar så effektivt?

Genom åren har jag prövat på de flesta hårfärgerna och hårfrisyrerna. Jag har alltid tyckt om den raka ”polkkatukka-looken” men mitt hår är så böjigt att utan någon plattång kommer man inte långt. De regniga dagarna blev riktiga mardrömmar, jag låter er fantisera de kaotiska regnscenerna blandade med hårkatastrofer. Allt hårplattande tog tid och energi.

Så en dag fick jag nog och jag beslöt mig för att omfärga mitt hår till min naturliga hårfärg. Det blev ”mulletfrisyr” istället, då får håret leva riktigt sitt eget liv. Det är bara att tvätta det, låta det torka naturligt och sedan på morgonen borsta igenom det. Klappat och klart. Jag smetar också lite färg på kinderna och läpparna, ritar in mina ögonbryn. Utan färg kan man konfundera mig med de blekvita nymålade väggarna i de parisienska lägenheterna som välkomnar en då man går på lägenhetsvisiter. Det påpekas jag om alltid då och då. Brun hinner jag sällan bli, jag blir oftare bara röd och öm.

På vintern är flyget mellan Helsingfors och Paris jämt och lugnt. På sommaren brukar det ofta vara guppigt och obehagligt. Beror det på klimatförändringen kanske?

På flyget somnar jag nästan. Jag ser flygvärdinnan närma sig med serveringen, jag låtsas sova för jag är inte hungrig. Bredvid mig sitter en fransk kvinna. Hon är pigg och ivrig och planerar sin Lapplandsvistelse med glädje pratades med sina barn på sätena framför oss. Flygvärdinnan kommer äntligen fram till oss. Vad får det vara? frågar hon. Jag tar gärna den där ostsmörgåsen, svarar den franska tanten. Reser denna unga tjej med er madame? frågar flygvärdinnan. Jag kan inte låta bli att le. Ser jag sådär ung ut?

På Wäinö Aaltonens museum blev det också konfusion då damen bakom disken undrade hurdan biljett jag ville köpa. Ursäkta, nu förstår jag inte riktigt? sade jag. Ska det vara vuxen eller studerandebiljett? undrade försäljaren. Vuxen sade jag, och vi smålog mot varandra.

Sandra Wallin/Sandy Bee

Fria konstens pionjär och tatuerare, Paris-Pargas