Skärgårdshavets vårstädning

Skärgårdshavet är som ett typiskt finskt garage. Enligt gamla berättelser har det en gång varit rent och snyggt. När det byggdes doftade ytorna fräscht och det fanns plats att röra sig. Gradvis började verktyg, däck och diverse skräp samlas i hörnen. Samtidigt svällde husets ägares midja och utrymmet blev dag för dag trängre. Att städa vid detta skede skulle vara en så massiv uppgift att det inte ens är värt att börja. Sporadiska oljeläckor skrämmer ibland, men de klaras av med en lätt svepning. Garaget är viktigt och kärt för sina ägare. Det är en försäljningsfördel när huset sätts till försäljning.

Jämförelsen kanske haltar, men det är sant att Skärgårdshavet inte mår bra. Syret tar slut på botten och giftiga alger fördärvar semesterstämningen mitt i sommaren. Med klimatförändringen blir vintrarna mildare och vårfloderna sköljer bort sediment genom floderna till havet. Satellitbilden ser ut som en vattenfärgsmålning blöt av regn. Den bruna färgen rinner över den blå havsviken och täcker den helt. Näringsbelastningen dånar under nöjeskryssarna när de trotsar vågorna på öppna havet.

Enligt Finlands havsförvaltningsplan kommer 87 % av den mänskliga fosfor som hamnar i Skärgårdshavet från jordbruket. Till största delen beror det direkt eller indirekt på djurindustrin. Näringsämnena accelererar övergödningen, vilket ökar alger och förvärrar syrebristen. Den stora mängden alger orsakar intern belastning och ökar syrebehovet. En ond cirkel är redo.

Vi skärgårdsbor har tyvärr fått bevittna förändringarna i havets tillstånd mycket konkret. Jag lyssnar avundsjukt på den äldre generationens berättelser om Airistos klara vatten och sandbotten där små flundror grävde.

Vi skärgårdsbor har tyvärr fått bevittna förändringarna i havets tillstånd mycket konkret. Jag lyssnar avundsjukt på den äldre generationens berättelser om Airistos klara vatten och sandbotten där små flundror grävde. När jag går och fiskar sik på våren, tittar jag deprimerat på stenar som är täckta av brun trådalgsgegga. Botten är som en kryssningsfartygs unken heltäckningsmatta som inte blir ren med en snabb ytlig tvätt.

När det hörs en röst från kassan på landsbygdens bensinstation: "Har ni något veganskt?", börjar servitörens och stamkundernas mellangärde svälla och ögonen snurra som spelautomaten vid dörren, vars myntinkast matas av någon olycklig spelberoende. Känslorna är på ytan. Traditionella näringar är i fara att förändras eller försvinna helt när djurindustrins problem börjar åtgärdas. Kunden vet att ett av de bästa sätten att minska näringsbelastningen på Skärgårdshavet är att minska konsumtionen av köttprodukter. Den som försöker blir inte straffad, men företagaren blir satt under lupp. Förändringar kan inte åstadkommas utan samarbete, men utan arbete finns inget gemensamt att arbeta för. De som är beroende av djurindustrin behöver sina incitament.

Lösningen på miljöproblemen är ofta uppenbar, även om det inte alltid erkänns. Människan agerar ofta enligt sina begär så länge hjärtat slår och syret flödar. Vi väljer bacon, ägg och några cigaretter till frukost istället för gröt och frukt, även om vi vet att det är ett sämre beslut för våra vatten och vår hälsa. Det oundvikliga är framför oss. Vårstädningen borde göras innan det är för sent. Men det är inte värt att börja innan ägaren har slutat samla skräp längst bak i garaget.