Skärgårdsvägen

Hemma pratar vi ofta om Skärgårdsvägen som leder från Pargas till Åbo. Jag har funderat på vad som är så märkligt med den, en väg?

När man tittar på kartan ser man att det kunde vara en livstråd. Kopplingen till fastlandet ger oss mat, jobb och hälsovård. Längs med den här tråden kör bussar, skolskjutsar och 250 långtradare per dygn. Där kör sådana som håller en hastighet på 70 km i timmen och sådana som bara bromsar in vid polisens övervakningskameror. Där kör pigga, sjuka, snabba, drogpåverkade, gamla eller ledsna bilister, på samma gång. Alla på samma röda linje på kartan. Vi är alla på samma väg, ingen av oss kan välja en lugnare, lättare eller snabbare väg. På den här resan är du inte en individ. Det är en likvärdig väg. Vi. En känsla av oss här. I utkanten av Finland.

Det börjar kännas som att vi inte längre talar bara om en väg, utan om någonting som förstärks i oss genom den vägen.

När Skärgårdsvägen är avstängd; hoppa då inte på trampolinen, ta det nästa tåget, förbered dig på att postpaketet blir försenat. Bortom den här ena vägen finns en värld som vi är beroende av. Vi behöver sjukhuset, stationerna, råvarorna och soptipparna som finns där. När förbindelsen till fastlandet har varit avbruten en stund talar vi om saken som om det vore en gemensam erfarenhet, vi ser vårt beroende av fastlandet, eller jag höll på att säga utlandet. Finns här någonting som skiljer oss från ”utlandet”?

Arbetsbekymren kastas ner från Rävsundsbron när de arbetande återvänder hem till Pargas från Åbo. En del av oss har valt den här boendeplatsen som inte är ett tillväxtcentrum. Vi kan besöka de stora centrumen och sedan återvända till naturens sköte. När jag jämförde Skärgårdsvägens och Södra Esplanaden i Helsingfors trafikmängd blev jag överraskad. På Esplanaden räknar man att det kör cirka 11 000  bilar per dygn på en vardag medan det på Skärgårdsvägen ställvis kör mer än så. Var bor vi egentligen? I en utkant, i naturens sköte?

Oberoende så behöver nutidsmänniskan en annan nutidsmänniska. Skärgårdsvägens goda eller dåliga skick visar oss hur väl det går i vår kommun, hur mycket invånare, jobb och industri vi har. På veckoslutet besökte jag Satakunta och jag kan konstatera att Skärgårdsvägen inte verkar vara helt i sitt sämsta skick.

De där är morgonarbetare på väg till Åbo. De är aktar skolbarnen som väntar vid vägkanten. Den där bilkön kommer från färjan och den där bilisten är redan lungt på väg hem från fisket. Någons nerver kan sättas på prov. Alla vet att det egentligen inte lönar sig att köra förbi någon på den här vägen. Om du ändå beslutar dig för att pröva din lycka konstaterar du vi S:t Karins att du har vunnit högst 30 sekunder.

På sommaren ökar trafikmängden till över 15 000 bilar i dygnet. Det är lika mycket som det finns invånare i Pargas och till sin mängd jämförbar med början på Mannerheimvägen i Helsingfors. Släkten kommer, vi är redo!

översättning Marina Saanila