Skidan den slinter

Skidsporten är som en bättre restaurangmeny, det finns att välja på. Utförsåkning med liv och rörelse, andra satsar på stenhård kondition och filar på med sin fristil dagarna i ända, några faller för (eller snarare med) snowboard. Variationerna och stilarna är oändligt många.

När man numera saktat farten i spåret och börjat ploga i backarna har man kanske andra prioriteringar än dem man uppskattade förr i livet men det finns skidåkning som passar alla, i alla skeden av den tid man är uppegående.

Det finns en form av skidåkning som från första stund blev favoriten och som fortfarande är på topp -fjällskidåkning. Så extrem blev jag inte att jag övernattade i snöhålor och vandrade i dagar över vidderna men det blev några längre turer och framför allt många fina dagsturer.

Bor man några år i Nord-Norge kan man helt enkelt inte undgå att bli biten av fjällskidåkningen.

Att sakta skida uppför fjällsluttningen, njuta av hisnande vackra vyer, uppleva stillheten och studera spår av järv och räv, se fjällripan sitta i solgasset och belöna sig själv med en kopp kaffe när toppen är nådd, det kan inte bli bättre än så. Inte heller hemfärden, att sakta susa ner för fjällsidan med några centimeter nysnö på den bärande skaren går av för hackor.

Men visst kan fjället också vara hårt. Det finns dagar när man inte ska ge sig ut och utrustningen ska alltid vara i toppskick. En gång grävde hunden ner mina vantar i snön, då var det bra att ha vindvantar i reserv och faktiskt behövde jag en gång den berömda reservskidspetsen för att ta mig ner men det var för länge sen -på träskidans tid.

Lite jobbigt kan det också vara. Hunden och jag var på vinterjakt och hunden ville springa mot ripan för tidigt. Jag band hunden i ett långt snöre runt mitt ben och vi närmade oss försiktigt snögropen där fågeln låg. Ripan flög upp och två av de tre inblandade låg till halsen i djupsnön medan den tredje satte sig på en fjällkam, ripan har ett skrattande läte. Ser man på resultatet av den skidfärden var det konditionsbefrämjande.

Den variant av fjällskidåkning som på senare år fått större plats på bekostnad av skidåkning i orörda landskap är längdåkning i preparerade spår. På Sjusjøen, utanför Lillehammer finns Norges största stugområde med hundratals kilometer fina spår i fjällterräng, via en app kan man kolla vilket spår som är nyuppkört, som gjort både för både yngre och äldre frisksportare.

Norges motsvarighet till Vasaloppet, Birkebeiner-rennet går förbi Sjusjøen. Rekommenderas för dem som gillar långlopp, själv satsar jag på lite kortare sträckor.

Såg i år loppet endast på teve och några kuriositeter kan ju gärna återges. Det var, liksom i Vasaloppet förbjudet för kvinnor att delta i början. Motiveringen var att ansträngande skidåkning är ”skadlig för kvinnokroppen”. Norges skidförbund motsatte sig på den tiden också att man skulle ha tidtagning för damer i skidlopp, däremot förordade man att man skulle ge stilpoäng för kvinnliga skidlöpare.

Jämställdheten har tagit några jättekliv sen den tiden även om det fortfarande finns flera spår att bryta.

Nu smälter drivorna med fart, det blev tyvärr inte många rundor på golfbanan, det är dåligt med både fjäll och snö i Pargas. Piffens juniorer och talkogänget ser ändå till att vi trots utmanande klimat kan visa upp både topp och bredd i skidåkningen, tack för i år och kämpa på kommande år!

Skidåkning är välmående!

Folke Öhman

tidigare stadsdirektör i Pargas