Små tankar om sömn och ved

Klockan är fem på morgonen och huvudet är vaket, men inte kroppen. Barnen sover djupt, andas lugnt under sina tjocka täcken, men själv har jag tappat kartan till John Blunds land. Förmågan att sova förlorade jag någonstans vid den tidpunkt som jag blev gravid för första gången. Sedan dess har jag inte fått känna av det där riktigt sköna insomnandet – en sak så enkel och njutningsfull att man tar den för given, men som numera för mig bara är ett avlägset minne.

Är det klimakteriet som ställer till det eller är det något relä i hjärnan som fått en kortslutning? Bristen på sömn stressar mig, och den onda cirkeln är sluten.

Tofflorna är där de brukar vara, bredvid sängen. Katterna följer mig ner för trappan som två skuggor i mörkret - en svart och en grå. Att tända en eld i vedspisen denna kalla morgon inger ett sorts primitivt välbefinnande, och jag fortsätter av bara farten med kaminen. Ved är faktiskt välmående det också: att fälla träd och hugga träd inger en trygghet och ett sätt att markera ett oberoende. Så länge skogen växer och vi kan hugga ner den är vi trygga och sammanlänkade med generationer av vedhuggare före oss.

För min farfar var vedhuggandet en hobby som, då djuren var slaktade och gården nerlagd, tog över hela hans liv. Den lilla sega gubben sög på en sisu-tablett och högg ved från morgon till kväll, och efter att han gått bort insåg vi hur mycket ved det fanns. Hela ladugården och silon var fylld med ved från golv till tak, och ute på åkrarna hade han här och var byggt lador som han först fyllt med ved och sedan byggt taket på. Det fanns ved för många generationer. Arbetet gav honom välbefinnande och ett avbrott från vad jag tror var en djup tristess.

Knastret från veden triggar behovet att kaffe. Ni vet känslan av att sitta vid en lägereld med en kåsa sött mörkt kaffe och äta en smörgås med smör och ost, kanske lite paprika eller ett salt ägg. Kombinationen av bittert, sött och salt, den är helt tokigt underbar, ja ni vet.

Då jag var yngre kunde jag ännu sova nästan var som helst. Jag arbetade en tid som ledare på en naturskola i Skärgårdshavet. Vi var ute på undersköna Immaskär i Houtskärs skärgård med en grupp ungdomar någonstans från huvudstadsregionen. Ungdomarna hade i vanlig ordning klagat på allt från kalla fötter till kallt om öronen (mössan låg i väskan) och någon hade tappat sin ostmacka i en lerpöl. Men, runt lägerelden tinade de upp och många satt tysta och bara stirrade in i elden.

Det var på den tiden så man inte ännu hade mobiltelefoner. Det var en stjärnklar natt och jag gick en bit ifrån lägret för att bygga mig en ”sovgrop”. Madrassen var den blommande ljungen, inne i sovsäcken var jag fullkomligt avslappnad. Mjuk som en ejder på sitt bo. Ovanför mig blinkade Vintergatan. Smutsig och pruttig och fullkomligt lycklig somnade jag utan att ens märka det. Morgonen grydde med regn och dimma.

Att träna på gym kan vara vägen till att må bra för en del. Yoga kan vara vägen till hälsa och avslappning för andra. För någon kan det ultimata välbefinnandet innebära hundra kilometer på havsisar med långfärdsskridskor, eller att grisa ner sig med en terrängcykel i skogen.

Då jag frågade min fyraåriga dotter om vad man kan göra för att må bra så svarade hon med barnets vishet: ”man kan göra något så någon annan blir glad!”

Vägarna till välbefinnande är många.

Tuuli Meriläinen

Nagubo och reporter vid PK