Sockertoppar stöder varandra i med- och motgångar

Att leva med diabetes kan betyda så många olika saker. Men en sak är säker: det finns bättre och sämre dagar. Då är kamratstödet oerhört viktigt.

Pargas Sockertoppar är en grupp damer (åtminstone just nu, men män är inte alls uteslutna) i arbetsför ålder som förutom det har åtminstone en annan sak gemensam: alla har diabetes.

Gruppen är en stödgrupp inom Diabetesföreningen i Åboland och ger medlemmarna möjlighet att lufta problem, ge varandra tips, dela med sig av glädjeämnen och idiotiska frågor som icke-insatta kommer med samt erbjuda kamratstöd.

Gruppen träffas ungefär en gång i månaden, har en gemensam blogg och en sluten Facebookgrupp där det också finns män som deltar i diskussionerna. Sockertopparna är öppen för alla vuxna diabetiker i Pargas med omnejd.

– Idén till gruppen föddes i slutet av 2013 och namnet snodde jag faktiskt från en svensk diabetesblogg. Tanken var att få ihop en grupp för oss vuxna i arbetsför ålder då snittåldern i diabetesföreningen var ganska hög, säger Nina Nordström som på allvar körde igång gruppen under 2014.

I dagens läge har gruppen omkring 8–9 aktiva medlemmar som brukar träffas regelbundet, till exempel över en bit mat.

Då är det dags för redaktörens första klavertramp.

Nå, är det svårt att hitta lämpliga ställen att träffas på, jag menar så där med maten och så?

Tystnad och några besvärade blickar.

Okej, dum fråga.

– Men det är faktiskt helt okej att ställa dumma frågor, hellre det än att man antar en massa om hur det är att leva med diabetes och har felaktig information, säger Maria Johansson sedan. En svettpärla rullar ner längs min tinning. Okej, men jag är här för att lära mig.

– En av målsättningarna med gruppen är att berätta om diabetes, livet med diabetes och se till att det blir rätt, säger Nordström.

– Det finns fortfarande de som tror att man på något sätt själv har orsakat sin diabetes, eftersom sjukdomen tidigare också kallades sockersjuka. Sedan tror andra att det bara är att ta en spruta och så är allt under kontroll, säger Johansson.

Faktum är att det ytterst sällan är riktigt så enkelt. Det gäller att hålla koll på sin egen kropp och hur den reagerar på olika saker, planera och avväga, men då man väl kommit underfund med det begränsar sjukdomen sist och slutligen en väldigt lite. Men man måste sköta om sin sjukdom, annars skadar man sin kropp och riskerar att drabbas av otrevliga följdsjukdomar.

Johansson berättade om sin insulinpump och löphobby i ÅU i fjol i samma tider och medverkade bland annat i Pargasloppet nyligen, iklädd en ljusblå tröja med texten ”Running for Diabetes Awareness” – det vill säga att hon löper för att få ut budskapet om diabetes.

Sockertopparna träffas på olika ställen i staden, också hemma hos varandra ibland. En utflykt till Kasnäs har det också blivit under åren och pizza på Najaden i Nagu brukar höra sommaren till.

I gruppen finns både diabetiker med typ 1-diabetes och typ 2-diabetes (se faktarutan).

– De flesta av oss är ettor, säger Nordström.

Insulinpumpen är ett exempel på ett sådant tekniskt hjälpmedel som gjort det lättare för många diabetiker, men den behöver inte nödvändigtvis passa alla. Vissa föredrar insulinsprutor av en eller annan orsak.

– Det är inte heller någon självklarhet att en diabetiker får en insulinpump, eftersom det förstås är en kostnadsfråga, säger Maria Laaksonen.

Det gäller att själv som diabetiker orka vara aktiv och ta reda på vilka olika alternativ som finns i dagens läge. Stödgruppen är ett utmärkt ställe att dela med sig av sina erfarenheter på.

– Jag var till exempel till en början oerhört negativt inställd till insulinpumpen, men nu skulle jag aldrig vara utan den, säger Johansson.

Samtidigt påpekar både hon och de andra att det som är rätt för en diabetiker inte alls nödvändigtvis behöver vara det för en annan. Alla reagerar individuellt, men att dela med sig av sina erfarenheter gagnar alla i gruppen.

Snart ettåriga Emilie som satte med riktigt snällt under träffen är den fjärde sockertoppsbabyn.

– Jag tror att framför allt mammorna har fått oerhört mycket stöd av varandra under graviditeten och samtidigt fått veta att det faktiskt är möjligt för en diabetiker att bli mamma. Förr i tiden var det inget som uppmuntrades, säger Pia Forsman.

– Ändringen från 1970-talet då jag insjuknade fram till i dag har varit enorm. Nu är det mera accepterat, man vågar tala öppet om diabetes och fråga, säger Christel Donner.

– Den här formen av kamratstöd borde vara en obligatorisk del av vården i diabetes, intygar Laaksonen som medger att hon via stödgruppen fått många nya vänner. Men helst av allt hade hon – liksom alla de andra – varit frisk.

Mikael Heinrichs 050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi