Sommarlovens försvarstal
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Alla älskar sommarlovet. Skolelever, arbetare, barn och föräldrar är alla ense om att den nyckfulla finska sommaren är årets höjdpunkt, vilket också syns på minerna. Alla är sådär somrigt avkopplade. Trots det finns det människor som tycker att sommarlovet är slöseri med värdefull tid, en del av dem uttrycker sina åsikter också i skrift för andra att läsa.
Många duktigare skribenter än jag kritiserar varje år sommarloven och hittar sällan på något nytt att invända mot. Var och en av oss har säkerligen hört regnmolnet i människoskepnad klaga på hur sommarlovet förstör skolelevernas dygnsrytm och nästintill magiskt under två månaders tid raderar all den kunskap eleverna tagit till sig under de cirka 190 skoldagarna. Eller så klagar de på hur sommarlovet ökar på ineffektiviteten i arbetslivet och ökar på midjemåttet. Jag kan till och med påstå att de som talar om sådana saker antingen är helt frigjorda från verkligheten eller har glömt sin egen barndom.
Alltför ofta dyker diskussionen om de finländska skolbarnens för många lediga dagar upp. Jag tycker att ett barn bör ha rätt till ett långt sommarlov, det gäller att njuta av att vara ung. Var och en av oss har senare gott om tid att arbeta och hålla kortare semestrar. För många av oss är det barndomens sorgfria somrar som står för de bästa minnena, man tog helt enkelt dagen som den kom. Om man börjar resonera med effektiviteten som ledord då det kommer till unga, förlorar man samtidigt en stor del av det som gör barndomen till den bästa tiden i livet.
Naturligtvis kan man lyfta fram många jämförelser kring inlärning och fästa vikt vid hur hur länder med fler skoldagar än i Finland ligger högre upp i rankingen. Jag tänker inte ta notis om sådana jämförelser innan man kan mäta skolelevernas livskvalitet och lycka i dem.
Tuomo Nisula