Stenplockerskorna gör intryck

Stenplockerskorna

Manus och sångtexter: Daniela Franzell.

Regi, musik och musikarrangemang: Riddo Ridberg.

Scenografi: Minna Ihalainen.

Dräkter: Maria Lundén.

Mask och frisyr: Emilia Lindström.

Koreografi: Anna Lemberg.

Kapellmästare: Anton Elmvik.

I rollerna: Nina Båge, Inger Helenius, Frida Lassus, Ritva-Leena Ehrnström, Jonatan Rönnholm, Curre Ruokolahti, Marika Laaksonen, Rebecka Pahlman, Jonny Randström, Fia Isaksson, Malin Eriksson m fl.

Premiär på Lillholmen 26.6

RECENSION. Figurerna och musiken i Stenplockerskorna värmer snabbt upp teatern på Lillholmen, som ibland är lite kall, när den stora kören symmetriskt uppställd kommer in på scenen för första gången. Skådespelarna blickar framåt stolta och allvarliga, som om de ville säga: den här historien måste ni höra.

Pjäsen handlar om en arbetsplats på 50-talet: kalkfabrikens stenplockerskor, som sorterar sten vid transportbandet. Händelserna förknippas lätt med Pargas historia, men å andra sidan är arbetsplatsens utmaningar universella och tidlösa.

Kalkfabrikens kvinnor – precis som skådespelarna – gör sina uppgifter med värdighet. Publiken fängslas från första stund av den mäktiga körsången, och under föreställningens gång kommer även andra element in i bilden – från känsligt och emotionellt till uppsluppet humoristiskt.

Fräscht manus

Dialogerna som manusförfattaren Daniela Franzell skrivit är ofta överraskande – av vilket humorn förstås uppstår – och under pjäsens gång undviks klichéerna. Till exempel var undertecknad i pjäsens början ännu säker på att fabrikens chef Martin till slut kommer att få sin ungdomsförälskelse, men verkligheten är mera komplicerad – och bra så.

Även stenplockerskornas förman Hilkka Andersson (Nina Båge) visar en djupsinnig och klok sida, fastän hon i början verkar vara endast en gnällspik. Hennes förändring från sträng förman till en mogen kvinna som utstrålar vishet är stiligt genomförd – personerna är överlag mångfacetterade.

Hela, förtroendeväckande och starka personligheter representeras till exempel av Liv Silverhjelm, en ny flicka som anställs i fabriken. Hon är borgerligt sofistikerad, men inte alls arrogant eller ängslig, som kunde vara klichéaktiga val av karaktär för en nyanställd. Liv, i likhet med skådespelerskan Vera Fovet i rollen, är lämpligt självsäker och rättfram.

Liv Silverhjelm är trots sin olikhet snart på sina arbetskamraters sida, utan att frångå sin egen stil, och skapar intriger med en icke-arbetare – en journalist. Trevligt att man inte alltid måste förändras för att kunna vara en del av gruppen!

Fräscht i karaktären är att fastän Liv är ung och har nyligen genomgått en dyster människorelation, så har man inte med tvång skrivit in några trauman eller existentiella kriser, tvärtom. Liv vet avslappnat och käckt vem hon är och vad hon vill.

Andra personer som har en intressant karaktär och som framförs med finess är till exempel chefen Martin (Marcus Nordvall), som ibland drivs av andra människor (och sina egna känslor), men presenterar nytänkande och arbetarsinnade åsikter mellan raderna – fastän han tar fasta på dem först efterhand med hjälp av andra. Den förälskade Martin med sitt hundvalpsuttryck är en rar figur.

De manliga cheferna ter sig inte som ensidigt stränga, fastän fabrikens arbetarskydd inte helt är i skick – de är snarare tanklösa och fjantiga. Det kollektiva tänkandet gör dem inte särskilt kloka, vilket man stundvis kan förnimma.

Pjäsen lider inte ens av att spela över, den finländska teaterns arvsynd – fastän skrattsalvorna som föregår vissa scener ibland känns lite skrämmande. I sin helhet är skådespelandet fräscht och förtroendeingivande.

Musik och scenografi stiliga

Teaterpjäsens musik är vacker och stilig och skulle duga till vilken yrkesteater som helst. Den är även jordnära och passar i pjäsens fabriksmiljö. Man kan inte säga annat än att Riddo Ridberg har gjort ett lysande och gediget arbete!

Pjäsens scenografi är ett kapitel för sig. Fastän man kan tro att fabriksmiljön är enslig och smutsig, har man i kafferummet skapat värme med röda stolar, och väggarnas färg är levande och ljuset mjuk. Direktörens bostad å sin sida ger helheten en mild framtoning med sina pastellfärger, och är en kontrast till fabrikens mera jordnära nyanser – det visar i vilken annorlunda och mjuk miljö ledarna lever i jämfört med arbetarna.

Pastellfärgerna och glänsandet kan även tolkas att representera direktörens fru Myrtels ytliga och av virkande fyllda liv, som hon inte själv är särskilt tillfredsställd med.

En intressant detalj i sceninredningen är den svartvita väggen i orkesterknuten, som man synbart velat att skall påminna om gruvans steniga väggar. På något sätt, åtminstone sett från de bakre raderna – har den en modern, grafisk toning –  och det för tankarna till hur universala styckets teman är.

Arbetsplatsens spänningar, var de konservativa och nytänkande drabbar samman, rädsla för nytt och annorlunda, och det att man glömmer sig själv när man förverkligar en viss roll, är liknande även idag.

Laura Nordin

laura.nordin@aumedia.fi