Talkostaden

Pargas är en riktig talko-stad. Här är det talko året om, men talkona brukar kulminera under sommaren. Talko är en källa till många känslor, både till glädje och frustration.

Jag fascineras av hur olika talko upplevs och fungerar i olika grupper. På Kirjais är vi bra på talko. Det finns ju verkligen inget bättre än att efter en svettig naturstigsröjningseftermiddag sätta sig ner på en bergsklack mitt i skogen med talkogänget och varsin kall öl. Det är då man upplever stunder av lycka, och det är inte bara en subjektiv åsikt, utan det är vetenskapligt konstaterat att man blir lyckligare av att göra frivilligarbete och goda gärningar utan egen vinning.

Sen kommer alltid diskussionen om att det inte finns några sådana gärningar, utan egenvinningen ligger i att man förväntar sig bli erkänd och uppskattad, eller vinna fördelar i andra sammanhang för att man ställer upp. Människor som påstår det har antagligen inte själva varit med i så många föreningar, eftersom det ju inte precis regnar av medaljer för folk som alltid kuskar, bakar mockarutor, grillar korv, målar väggar eller säljer wc-papper. Jag är övertygad om att de flesta gör det helt och hållet av ren välvilja och omtanke om att ens barn ska ha en hobby eller byn en starkare livskraft.

Det finns ju de familjer som lyser med sin frånvaro. Som av någon outgrundlig anledning verkar tro att det är andras sak att se till att allt fungerar också för deras näromgivning eller deras barns hobbyn. Jag brukar trösta mig med att endel nu helt enkelt bara är mer lämpade för talkojobb, och att det säkert är skönast för alla att just de deltar som deltar, och de andra låter bli. Rättvist är det ju inte, men vi vet heller inte vad andra kämpar med i sin vardag, kanske det helt enkelt inte går.

Dock vet vi, att utan dessa alla kämpande frivilligarbetare skulle hela Finlands tredje sektor gå under, och väldigt mycket med den. Kanske frivilligarbete helt enkelt borde vara obligatoriskt, eller så kunde man kompensera med en högre skatteprocent, för att provocera? Det är inte hållbart att år för år öka bördan på de som ställer upp, hur mycket glädje det än ger i stunden. Det borde vara fler – alla borde vara med – kanske bli positivt överraskad?

Jag tänker att speciellt om man känner sig lite bitter, ensam eller allmänt otrevlig – pröva på lite frivilligarbete. Alla kanske inte får energi av att stå vid sitt lotteribord en hel marknadsdag så där som jag, men de flesta blir lyckligare av att känna sig behövda, hjälpa till och göra saker tillsammans. Lika som man borde kunna skriva ut motion på recept, kunde man skriva ut talkotimmar. Människan är ett flockdjur och vi behöver göra saker gemensamt i mer eller mindre välfungerande grupper för att må bra.

Känner du att du skulle behöva höja dina lyckonivåer lite, ta då och hjälp en medmänniska eller en förening, och känn hur livsandarna återvänder. Det finns garanterat en uppgift någonstans som passar just dig. Ibland har man otur och producerar också andra hormoner än lyckohormoner, vi människor är så olika och endel framkallar andra känslor, men ofta är det mest bara kul!

Alice Björklöf