Tio år vid hockeyrinken

En liten stund senare landar pucken på isen och jag trycker igång klockan. Än en gång står jag som funktionär i båset med ansvar för klockan eller som speaker eller med någon annan uppgift.

I tio års tid använde jag en stor del av min fritid till det här – i början satt jag på läktaren och senare skötte jag olika uppgifter. Åtminstone var jag chaufför och ansvarig för matservicen.

I sämre stunder undrade jag om det här verkligen ingick i mammarollen och varför jag inte hade rätt till någon egen tid.

Jag kunde ju ha använt min tid till något viktigare. Eller kunde jag ha gjort det?

När det egna barnet börjar med en hobby blir föräldrarna också ofta ombedda att göra något för föreningen. De ivrigaste kommer gärna med, medan det också finns de som smyger iväg så obemärkt som möjligt.

Idrottsföreningar behöver frivilliga för att hålla i gång sin verksamhet. Små föreningar har inte någon anställd personal utan ofta bygger hela verksamheten på frivilligarbete.

Ju fler frivilliga som är med i verksamheten, desto mindre arbete blir det per person. Också en liten förening vill utveckla sin verksamhet och erbjuda hobbymöjligheter för nya intresserade.

Tyvärr blir många utvecklingsidéer inte av på grund av bristen på frivilliga.

Men kunde inte den som ändå följer med träningar eller matcher också på samma gång göra en liten insats för föreningen?

Om frivilligarbete inte intresserar eller är möjligt, så finns det alltid lediga platser bland supportrarna.

Från att ha följt med mitt barns träningar eller matcher minns jag bra hur en snabb blick kastades mot läktarna i pausen för att få syn på mig.

Ögonkontakten och ett uppmuntrande leende hade stor betydelse för ett litet spelarfrö. Mamma är intresserad, det här är viktigt också för henne, jag är viktig. Behovet av uppmuntran kvarstår, även då den lilla spelaren växer upp och blir tonåring.

När jag efteråt tänker tillbaka på de här åren så märker jag hur mycket de gav mig.

Barnet, som numera är myndigt, fick ett viktigt stöd av min närvaro. Jag fick följa med hans utveckling på nära håll från liten junior till en skicklig spelare.

Vad kunde väl vara viktigare än att stöda och uppmuntra sitt barn eller sin tonåring på vägen till att bli vuxen?

Efter att i tio års tid ha följt med vid hockeyrinken och en del av de här åren också ha haft ansvarsuppgifter inom föreningen lämnade jag mina uppdrag i fjol våras.

Jag tänkte att det var andras tur att ta ansvar och att jag skulle koncentrera mig på annat. Ett halvår efter att jag slutade har jag haft mejlkontakt med föreningen och troligtvis finns det någon liten uppgift för mig igen från och med hösten.

Frivilligarbete är på riktigt roligt. Där finns människor som tänker på samma sätt och vi alla har det gemensamma målet att skapa något bra för andra.

Jag rekommenderar det!

Milla Jakobsson

Bor med fyra tonåringar och jobbar som chef inom statlig förvaltning. Har länge varit aktiv i Par Sport.

Översättning Carina Holm