Tyst vår

Det fick mig i alla falla att reflektera över en bok av Rachel Carson från 1962. Boken ”Tyst vår” ledde till den första miljöväckelsen. Hon hade arbetat på boken i flera år och samlat material om hur miljögifterna påverkar naturen. Det var främst insektsgiftet DDT som hon koncentrerade sig på. Hon visade att insekter som fått giftet i sig överförde det till fåglar, vilket ledde till att många fågelbestånd decimerades.

Boken hade en väldig genomslagskraft. I Finland spriddes affischer som varnade för DDT:s faror. På vår vardagsrumsvägg, på Domus i Åbo, fanns en illröd affisch med blålila text ”DiDiTyy”. Stora bokstäverna stod för giftet och effekten framgick genom förvrängning av talgmesens läte ”titityy”. Som en kuriositet kan nämnas att i fågelböcker från 1960-talet bokstaveras talgmesens läte ”titityy”, men i böcker från 2000-talet ”tityy tityy”. Sången har förändrats utan att nån på riktigt kan förklara varför.

Frågorna fick mig att granska vårens fågeliakttagelser. En långtidstrend är att barrskogsmesar blivit mycket mer sällsynta och ortolansparven har blivit en raritet som man inte stöter på mer än vart femte år. Tidigare fanns ortolansparvar i anslutning till alla stora åkerfält.

Där kunde man höra den typiska tvådelade sången ”si-si-si, sy-sy-sy”, där tonläget sjönk mitt i sången. För barrskogsmesarnas, talltitans och tofsmesens, del är det fråga om att skogsvården är så effektiv att det inte finns tillräckligt med murkna trän som mesarna med sina klena näbbar kan gröpa ut bohål i. Där kunde problemet avhjälpas genom att ansvarsfulla skogsägare sätter upp en massa fågelholkar i sina skogar.

Sen är det en hel del fågelarter som helt plötsligt och överraskande varit fåtaliga våren 2019. Ärtsångare och trädgårdssångare har jag hört sjunga endast en gång. Grönsångare, som brukar häcka på två ställen vid Tennby spånbana och höras på många ställen runt om i Pargas, har jag inte hört alls. Rosenfink har jag observerat endast en gång i Muddais.

En fågelskådare från Vasa beklagade sig över att det funnits endast fyra sjungande näktergalar i Vasa inom ett område där det brukar finnas sexton. Själv har jag hört två näktergalar av vilka en i Pargas. Normalt brukar man lätt hitta 10-20 sjungande näktergalar runt Sötvattenbassängen.

Det verkar som om de lekmän som frågat varför det finns så lite sjungande fåglar har varit mer observanta än jag. Många arter har faktiskt varit ovanligt fåtaliga. En förändring som den som beskrivs i boken ”Tyst vår” kommer smygande under många år.

Vårens förändring har varit abrupt vilket kan bero på dåligt häckningsresultat under den extremt varma och torra sommaren 2018. Man får hoppas att bestånden av våra vanliga sångfåglar återhämtar sig och att nästa vår inte blir lika tyst som våren 2019!

Kari Penttinen biolog, f.d. rektor för Fiskeriskolan