Vad är din hemliga last – trädgårdsgångar eller folk som dansar?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi ser för mycket på telefon. Vuxna, föräldrar, barn, minderåriga, flickor, pojkar, babysar – alla ser vi för mycket på telefon. Det kommer nya varnande nyhetsrubriker hela tiden om vårt sociala-medier beroende. Det är skadligt, det gör oss deprimerade, det försämrar självkänslan och tar en massa tid.
Vi vet att världens skarpaste hjärnor sitter och bygger upp apparna så, att vi inte skall kunna lägga dem ifrån oss. Vi vet att vårt flöde styrs av algoritmer som är specialiserade på att fånga vårt intresse och fylla vårt flöde – vi vet att vi blir lurade hela tiden - och ändå kan vi inte låta bli.
Vi vet att världens skarpaste hjärnor sitter och bygger upp apparna så, att vi inte skall kunna lägga dem ifrån oss.
I somras hade jag semester midsommarveckan, med ofrivillig some-avvänjning. Jag är ytterst misstänksam till hur den trådlösa internetkapaciteten fungerar i skärgården, för den varierar så kraftigt. Lite som förr när man jobbade i butiken och alltid blev överraskad den där veckan när det plötsligt gick åt mycket mera av allt. På samma sätt överraskas tydligen telefonbolagen varje år av tillströmningen fritidsboende. Jag hade nämligen knappt någon internet-tillgång på hela den veckan. Jag kunde inte läsa nyheter, facebook visade bara samma sidor och inte kunde jag jobba på distans heller. Gud så skönt! Jag fick jättemycket uträttat och jag hade noll koll på vad det hände i världen, världen verkade inte bry sig.
Jag känner att jag hör till den sista generationen som växte upp utan telefon, och ibland funderar jag på om det är normal åldersnostalgi att tycka att man borde leva livet live istället för via skärm. Jag motiverar det med att våra hjärnor och kroppar som formats under tusentals år inte håller för det enorma informationsflödet och stillasittandet. Men kanske jag bara är gammal och teknikfientlig. Samtidigt är jag den första att erkänna att mitt trötta huvud ibland kan finna sig själv stirrande på diverse videon på instagram, utan att egentligen veta hur jag hamnade där.
Jag känner att jag hör till den sista generationen som växte upp utan telefon.
Någon sa att mänskligheten kommer att delas upp i den lilla procenten som tillverkar innehåll till sociala medier, och den stora förslöade majoriteten som sitter och tittar. Tydligen kan man sitta och titta på nästan vad som helst. Folk som klipper hår, äter mat, sminkar sig eller spelar minecraft. Jag erkänner att jag har två slags videon som snurrar runt extra mycket i mitt flöde – en gubbe som städar överväxta trädgårdar åt folk i Australien och företag som städar nedsmutsade floder i Indonesien. Enormt beroendeframkallande. Vad ser ni andra på? Folk som bakar kakor, öppnar paket, klämmer finnar (urk) eller dansar till olika hits?
Sen funderar jag på om jag borde börja filma när vi tvättar båtbottnar från havstulpaner och sjögräs, tejpar och målar dem så de blir som nya. Det är ju nästan samma sak. Kanske det skulle bli en hit någonstans i Afrika och jag skulle bli rik? Den där som bygger hus och pooler i sand i mitt flöde, kanske skulle tycka att det är annorlunda och häftigt?
Sen funderar jag på om jag borde börja filma när vi tvättar båtbottnar från havstulpaner och sjögräs, tejpar och målar dem så de blir som nya.
Jag skulle bli en del av den där coola framgångsrika procenten som gör något (med tryckspruta dessutom), istället för att sitta där och stirra på andra människors trädgårdsgångar. Vad tror ni? Eller sen kan jag förstås bara strunta i telefon och kanske baka utan att nån vet om det, dra upp ogräs helt för hand utan att filma det, eller gå till frissan bara för mig själv.
Alice Björklöf
Skärgårdsbo och bankdirektör